Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull

Originalsida 444
Originalsida 444
Originalsida 444
Originalsida 445
444–445

Sida 444

Tschernaja ...

till det önskade resultatet. -- Såsom en frukt af sina filosofiska forskningar utgaf T. arbetet Medicina mentis sive artis inveniendi praecepta generalia (1687; flere uppl.), hvari han behandlade logiken ur synpunkten af metodlära. För öfrigt sysselsatte han sig med förfärdigande af starka brännspeglar, slipning af glaslinser och äfven med porslinsfabrikation. Hans flesta matematiska arbeten äro införda i tidskriften »Acta eruditorum»; i bokform utgaf han en elementär Anleitung .... zu der mathesi und physik (1700). G. E.

Tschistopol. Se Tjistopol.

Tschita. Se Tjita.

Tschitschagow. Se Tjitjagov.

Tschu. Se Tju.

Tschuder. Se Tjuder.

Tschudi, gammal schweizisk adlig ätt från Glarus, bland hvars medlemmar må nämnas: 1. Aegidius T., »schweiziska historieskrifningens fader», född i Glarus 1505, död 1572, verksam såsom landfogde och, sedan 1558, såsom landammann i Glarus, varm katolik och ansedd teolog. Med utomordentlig flit genomforskade han klostrens och stiftens arkiv och bibliotek, samlade ett stort historiskt material och räddade genom sina afskrifter åt efterverlden en mängd historiska urkunder, romerska inskrifter o. d. Hans mest bekanta verk är Chronicon helveticum (omfattande tiden 1000--1470, utg. af Iselin i 2 bd 1734--36), delvis ganska okritiskt, nyttjadt såsom en hufvudkälla af J. von Müller. T:s otryckta arbeten, omkr. 100 till antalet, behandla, utom historia, äfven teologi, geografi, arkeologi, numismatik och heraldik samt förvaras till en del i S:t Gallens statsarkiv. Jfr Fuchs: »Aegidius T:s leben und schriften» (2 bd, 1805). -- 2. Johann Jakob von T., naturforskare, f. 1818 i Glarus, företog, efter idkade naturvetenskapliga studier vid flere högskolor, 1838--42 en resa i naturvetenskapligt och etnografiskt syfte i Perú och besökte 1857--59 Brasilien, Argentina, Chile, Bolivia och Perú samt 1860--61, såsom schweiziskt utomordentligt sändebud, å nyo Brasilien, då han särskildt studerade invandringsförhållandena i dess mellersta och södra provinser. 1866--83 var han schweiziskt sändebud i Wien. Död 1889. De förnämsta af hans skrifter äro Fauna peruana (1844--47), Peru. Reiseskizzen (2 bd, 1846), Antiguedades peruanas (tills. med Don Mariano de Rivero, 1851), Die kechuasprache (1853), Reisen durch Südamerika (5 bd, 1866--69), hvilket kan räknas bland de värdefullaste reseskildringar, som utkommit rörande Syd-Amerika, samt Organismus der khetsua-sprache (1884). -- 3. Friedrich von T., skriftställare, den föregåendes broder, f. 1820, d. 1886, lemnade 1847 sin befattning som kyrkoherde i Lichtensteig och egnade sig derefter åt naturvetenskapliga studier. Han var i flere år medlem af kantonen S:t Gallens regering och det schweiziska ständerrådet. T:s mest bekanta arbeten äro Das thierleben der alpenwelt (1853; 10:de uppl. 1875), utmärkt i både sak och stil samt öfversatt på flere språk, och Landwirthschaftliches lesebuch (8:de uppl. 1888). -- T:s broder Iwan von T., f. 1816, d. 1887, sedan 1846 förlagsbokhandlare i S:t Gallen, har mycket främjat det schweiziska turistväsendet, bl. a. genom sin resehandbok Der turist in der Schweiz etc. (31:sta uppl. 1890).

Tschugujew. Se Tjugujev.

Tschuktscherna. Se Tjuktjerna.

Tschusowaja. Se Tjusovaja.

Tschuvanzer. Se Jukagirer.

Tschuvascherna. Se Tjuvasjerna.

Tseng, Y-Yong, »markis» af T., kinesisk diplomat, f. 1839, utnämndes till Kinas sändebud 1879 i Petersburg, senare i Paris och London. Han inlade 1883 förgäfves sin protest emot att Frankrike, underkännande Kinas länshöghet öfver Annam, ställde Annam och Tong-king under sitt protektorat. Då han icke kunde uträtta något i denna sak, lemnade han Paris, hvarefter Kinas minister i Berlin, Li Fong Pao, fortsatte underhandlingarna. 1886 återkallades han äfven från London (och Petersburg). Död 1890 i Peking.

Tsesarevitj och tsesarevna. Se Tsar.

Tsetsé-flugan, Glossina morsitans Westw., zool., en nära vår bekanta »stickfluga» (Stomoxys calcitrans L.) stående flugart (ordn. Diptera bland Insecta), som är obetydligt större än den vanliga husflugan. Mundelarna bilda, såsom hos myggorna, ett stickande sugrör, hvilket hålles framåtsträckt, då det icke begagnas, liksom hos stickflugan. Vid roten af den sista antennleden sitter ett långt, något krökt bihang, från hvilket utgår en rad långa, styfva, med små grenar försedda borst. Ryggen är brun, med 4 svartaktiga, långsgående strimmor. Bakkroppen består af 5 segment. Det första är gulhvitt; de 4 följande hafva vid sidorna mörkbruna band, hvilka blifva smalare mot midtlinien. Benen äro gulhvita. Hela kroppen är borsthårig. Genom Livingstones och Charles Anderssons resor i det inre af södra Afrika blef denna ödesdigra fluga närmare känd. Hennes styng äro ytterst giftiga för tam nötboskap, hästar och hundar, hvaremot menniskor, får, getter och diande kalfvar samt alla vilda djur icke erfara några svåra följder af hennes angrepp. Det behöfves blott några få flugors styng för att inom kort döda en tam dragoxe, och många expeditioner i det inre Syd-Afrika hafva misslyckats och måst skyndsamt vända tillbaka, emedan deras dragare blifvit dödade af tsetsé-flugan. Den förekommer i vissa trakter (»flugland»), men saknas deremot alldeles i andra. Enligt Livingstones uppgift kan det inträfia, att gränsen för ett sådant »flugland» utgöres af en flod, på hvars andra strand flugan icke trifves, ehuruväl den lätt kan flyga öfver floden och naturbeskaffenheten är lika å båda sidor om denna. Flugan finnes aldrig å öppna slätter, endast i busk- och skogsmark. Den omnämnda immuniteten hos vissa djur, särskildt för diande kalfvar, är högst egendomlig. En kalf kan sålunda utan fara förtära mjölken af den genom tsetsé-flugans styng dödssjuka kon; men om en hund dricker af samma mjölk, är han hemfallen åt döden. Det gift, som meddelas djuren genom flugans styng, är, att döma

Källa: Project Runeberg · ·