Sida 451
Tuberaceæ ...
(1553--58) och Elisabet (1558--1603). -- Henrik VII:s yngre dotter, Maria T., enka efter konung Ludvig XII i Frankrike (d. 1515), blef genom sitt gifte med Charles Brandon, hertig af Suffolk, mormoder till »niodagarsdrottningen» Jane Grey. Henrik VII:s äldre dotter, Margareta T., förmäld med konung Jakob IV af Skotland, blef farmoder till Maria Stuart, som på grund af denna sin börd sökte tränga Elisabet från tronen.
Tudorbågen [tjudör-], byggnadsk., namn på den tryckta kilbågeform (se Båge, sp. 1,425), som användes i den i Englands arkitektur vid medeltidens slut herskande »perpendikularstilen» (se d. o.). Denna gotiska stilriktning har, efter det engelska konungahuset Tudor, äfven blifvit kallad tudorstil.
Tuerlinckx [tyrlinks], Joseph, belgisk bildhuggare, f. 1820 i Mecheln, var lärjunge till van Brée och Willem Geefs samt utbildade sig vidare i Rom. Bland hans arbeten må nämnas Dafnis och Chloe (grupp), Giotto som herdegosse, tecknande (1842), byst af påfven Gregorius XVI, Margareta af Österrike (bildstod i Mecheln; 1849) och S. Anna med heliga jungfrun (grupp för ett monument i trakten af Utrecht). T. är sedan 1856 medlem af konstakademien i Amsterdam.
Tuff l. vulkanisk tuff (T. tuff, Ital. tufo, Lat. tophus), geol., bergart, bestående af från vulkaner uppkastadt gröfre och finare material (vulkanisk sand och aska m. m.), som sedan hårdnat antingen på den ursprungliga platsen eller först sedan det genom erosion flyttats och aflagrats på annat håll. Färgen är vanligen gråaktig, med gul, brun, röd eller grön anstrykning. Sammanhanget är mer eller mindre fast. I brottet visar bergarten en jordartad och något porös textur. Ej sällan har den en tydlig skiktning eller hvarfvighet. -- De vulkaniska tufferna få olika namn, alltefter som de utgöras af material från basalt-, trachyteller diabas-eruptioner etc., t. ex. basalttuff, diabastuff,pimstenstuff o. s. v. Tuffer förekomma nämligen af mycket olika ålder. Somliga uppstå vid ännu verksamma vulkaner; andra hafva bildats vid eruptioner under så långt aflägsna tider som den kambrisk-siluriska. Vid Djupadal i mellersta Skåne har på senaste tiden påvisats förekomst af basalttuff, och vid sjön Mien i Bleking tuff af ryolit. De i Dalformationen inlagrade grönstenarna och grönskiffrarna äro, enligt Törnebohm, sannolikt diabastuffer och vissa i nära samband med Elfdalsporfyrerna i Dalarna förekommande sandstensliknande bildningar troligen porfyrtuffer. -- Såsom lätt att bearbeta och tukta har i utlandet flerestädes vulkanisk tuff länge varit känd och använd till byggnadssten. Flere af det gamla Roms byggnader äro uppförda af denna stenart. -- I vidsträcktaste bemärkelse förstås under benämningen tuff en porös, pipig bergart i allmänhet, t. ex. kalktuff (se d. o.). E. E.
Tuf-tåtel, bot. Se Aira.
Tufve, socken i Göteborgs och Bohus län, Östra Hisings härad. Areal 1,748 har. 656 innev. (1890). Annex till Lundby, Göteborgs stift, Domprosteriets Södra kontrakt.
Tugendbund [-bunt], »dygdeförbundet», namn på en under våren 1808 i Königsberg (Preussen), stiftad, sluten förening med syftemål att åter upprätta tyskarnas under det franska oket böjda sinnen. Föreningen vann utbredning hufvudsakligen i Schlesien och Pommern. På förständigande af Napoleon måste Preussens konung i Dec. 1809 låta upplösa densamma, men den fortlefde några år i det tysta och förberedde i vissa hänseenden Tysklands frihetsstrid. I Tugendbund låg fröet till de sedan så bekanta universitets-burschenschaften. Jfr Lehmann: »Der T.» (1867).
Tuggkåda (spännkåda), ett af allmogen i Dalarna till tuggning användt, af grankåda bestående njutningsmedel. Fullkomligt ren, hvit och kornig kåda begagnas utan särskild beredning. Mörkare och mindre ren kåda beredes till »spännkåda» genom tuggning, hvarunder främmande ämnen liksom utvalkas och större delen af den flyktiga oljan bortgår samt säkerligen saliv inmänges i kådan. Äfven en snyggare beredningsmetod användes numera, i det att bitar af rå grankåda uppmjukas i varmt vatten och knådas samman under afskiljande af inblandade orenligheter. Det är sådan genom en föregående tuggning eller valkning i varmt vatten hemma i Dalarna beredd spännkåda, som begagnas af till andra orter utvandradt dalfolk, till hvilket den sändes sammanknådad till större eller mindre klumpar. Tuggkådan är vid vanlig temperatur fast och låter lätt bryta sig, men mjuknar i munnens värme vid tuggning, hvarunder smärre splittror eller bitar lätt sammanbakas, dock utan att fastna vid tänderna. Under tuggningen erfar man en tydlig smak af granens flyktiga olja, visserligen tämligen mild, men länge ihållande med lindrig rifning i svalget och stickningar i munnens slemhinna, hvarjämte spottflytningen mycket ökas. Smaken är icke obehaglig, och i densamma finnes inblandad ett stick, som erinrar om muskott. Tuggkådans lukt är deremot mycket obehaglig, med en dragning åt surt samt framkallande äckel. Begagnandet af tuggkåda -- närmast jämförlig med farmakopéns recina flava l. ljust harts -- är urgammalt i Dalarna, och det är sannolikt, att den kan vara gagnelig för tänderna, i det att den flyktiga oljan är ett gift för bakterier i munhålan. Dalarnas allmoge har också vanligen sina tänder i förträffligt skick. O. T. S.
Tugra (dugra, dogra, thogra), i Turk. vanligen uttaladt tu'ra (af Pers. tugra, »kungasignet»), den regerande sultanens namnchiffer på mynt, öfver portar af offentliga byggnader, öfverst på officiella handlingar, fermaner, diplom o. s. v. Tugran har följande på arabiska affattade lydelse: »Sultan (N. N.), son af Sultan (N. N.), den ständigt segerrike», och den yttre bokstafsformen anordnas så, att hvarje tugra, oberoende af de vexlande namnen, alltid har nästan samma identiska utseende för ögat. Enligt sägen skall nämligen detta egendomliga utseende, som gör bokstäfverna nästan oigenkänliga, hafva uppkommit deraf att Murad I (1359--89), som ej kunde skrifva, doppade sina fem fingrar i bläck och tryckte dem på papperet, hvarefter detta aftryck
Källa: Project Runeberg ·
