Sida 642
Uggleslägtet ...
Frankenberg (nära Chenmntz). U., som sedan 1870 är bosatt i Leipzig, utgifter flere tekniska tidskrifter och har framträdt med åtskilliga större arbeten på maskinteknikens fält, bl. a. Skizzenbuch für den praktischen maschinen-constructeur (14 bd, 1877--91; 3:dje uppl. i 15 bd 1890), Die corlissund ventil-dampfmaschinen (1879), Handbuch für den praktischen maschinen-constructeur (4 bd, 1879--83, med supplement 1884--86; »Fickhandbok för maskinigeniörer och konstruktörer», bearb. af K. A. Ångström, 1883) och Das elektrische licht und die elektrische beleuchtung (1883--84). Dessutom har U. vunnit anseende genom de förbättrade metoder han infört i stärkelsefabrikationen m. m.
Uhlich, Leberecht, tysk prest, en af stiftarna af de »fria församlingarna» (se d. o.), f. 1799 i Köthen, fick efter slutade studier vid Halles universitet anställning som predikant först i Diebzig och derefter i Pömmelte, hvarifrån han 1845 kallades till Magdeburg. År 1841 stiftade han jämte Wislicenus och några andra en förening af prester och lekmän, som sjelfva kallade sig »die protestantischen freunde» (de protestantiske vännerna), men som äfven äro kända under det mer vanliga namnet »Ljusvänner». Föreningens syfte var att gent emot den ortodoxa kyrkostyrelsens bemödanden att upprätthålla positivt kristlig tro försvara och befästa rationalismens välde i kyrka och skola. U. ville väl i det längsta undvika att utträda ur statskyrkan, men blef slutligen dertill tvungen, då han 1847 suspenderades från sitt ämbete och blef föreståndare för en friförsamling i Magdeburg. Han dog derst. 1872. Bland hans skrifter må nämnas Bekenntnisse (1845), Predigten (1846--47) och en sjelfbiografi (1872, utg. efter hans död). J. H. B.
Uhr, Karl David af, bergsman, född d. 23 Juni 1770 på Kungsgårds bruk i Ofvansjö socken, Gestrikland, studerade bergsvetenskap vid Upsala universitet, blef 1790 auskultant i Bergskollegium och 1795 öfvermasmästare i såväl östra som vestra distriktet, valdes 1811 af bruks-societeten till direktör öfver tackjernsblåsningen och stångjernssmidet i riket samt utnämndes 1817 till adjungerad ledamot af Bergskollegium. Från öfvermasmästareoch direktörsbefattningarna tog han afsked 1838. U. deltog såsom ledamot af riddarhuset flitigt i riksdagsförhandlingarna och lade dervid i dagen frisinnade åsigter, i synnerhet i frågor rörande näringarna. Af konstitutions- och statsutskotten var han flere gånger ledamot, och 1825 valdes han till statsrevisor. Död i Stockholm d. 19 Mars 1849. U. införde i jernhandteringen åtskilliga kostnadsbesparande förbättringar. För Höganäs' stenkolsverk och tillverkningen derstädes af eldfast tegel arbetade han med kraftigt initiativ. Han var en flitig medarbetare i »Jernkontorets annaler» och författade 1816--37 alla masmästeristatens till Jernkontoret ingifna årsberättelser. Jernkontoret tilldelade honom sin stora guldmedalj. Af Vetenskapsakademien vardt han ledamot 1821.
Uhrich [yri'ck], Jean Jacques Alexis, fransk general, född 1802, död 1886, genomgick krigsskolan i S:t Cyr och deltog efter sin utnämning till officer vid 3:dje lätta infanteri-(turkos-)regementet under åren 1823--27 i fälttåget i Spanien, hvarefter han länge tjenade i Algeriet. 1852 utnämnd till brigadgeneral, deltog U. i Krimkriget i spetsen för en infanteribrigad, med hvilken han utmärkte sig särskildt vid stormningen af Malakov, för hvilken bedrift han utnämndes till divisionsgeneral. Under fälttåget i Italien 1859 förde han en infanteridivision. Efter att 1867 hafva blifvit öfverförd till reserven öfvertog U. efter slaget vid Wörth (d. 6 Aug. 1870) befälet i Strassburg, för hvars försvar han till en början fick röna mycket erkännande. Detta minskades dock snart, och 1872 ställdes U. inför en undersökningskommission, hvilken uttalade sig tadlande om honom och förklarade, att han uppgifvit fästningen, innan alla försvarsmedel voro uttömda. U. tog med anledning häraf afsked och utgaf en försvarsskrift. C. O. N.
Uigurer, ujgurer (af okänd härledning), det historiska namnet på ett turkiskt folk i Central-Asien. Enligt kinesiska källor var en sydlig gren af hui-khe (= uigu) i 1:sta årh. f. Kr. bosatt mellan Tian-sjan, Pamir och Kuen-lun (d. ä. nuvarande Öst-Turkestan) och redan då buddhistisk. En nordlig gren besegrade (omkr. 750) tu-kiu-stammarna (jfr Turkar) och grundlade ett stort välde från Selenga till Balkasch, hvilket störtades (omkr. 850) af ha-ka (sannolikt kirgiser). Endast den sydliga grenen blef genom arabiska författare (Masûdi i 10:de årh. o. a.) bekant för Vesterlandet och betraktas af araber och turkar såsom det ursprungliga turkiska folket. Alla de många historiska data, som sedermera meddelas om dessa uigurer af den persiske författaren Rasjîd-ed-dîn (14:de årh.) och den turkiske Abu-l-ghâsi (17:de årh.), äro otillförlitliga och sinsemellan stridiga. Säkert är emellertid, att dessa uigurer, hvilka under sina furstar, kallade idi-kut, slutligen besegrades af Djingis-kan, under hela det mongoliska väldet stodo på en jämförelsevis hög kulturgrad med egen literatur. Som deras afkomlingar och således som moderna uigurer har man att anse den herskande stammen i Öst-Turkestan, företrädesvis i dess norra delar (se följ. art.). Jfr Schott: »Zur uigurenfrage» (1875). H. A.
Uiguriska är i sin vanliga, inskränkta bemärkelse namnet på det skriftspråk, hvarpå en del af Öst-Turkestans äldre, på buddhistisk grund hvilande literatur bevarats till vår tid. De förnämsta minnesmärkena af denna literatur, hvilken nyttjade ett eget alfabet af syriskt ursprung, äro: Kudatku bilik (»regeringsvetenskap») och Miradj-name (»himmelsfärden»), utg. af Pavet de Courteille (1882). Vanligtvis anses detta literära språk numera vara utdödt, men enligt Vámbéry är den norra dialekten i Öst-Turkestan, som talas af Tian-sjans nomadstammar, (kara-kirgiser o. a.), i det närmaste identisk med den literära uiguriskan; och äfven den södra dialekten, de muhammedanske stadsinnevånarnas munart, kasgar türki-si (»kasjgarturkiska»), skiljer sig så litet derifrån, att de måste anses såsom väsentligen ett och samma språk. Utom
Källa: Project Runeberg ·
