Sida 646
Uist ...
hans arbeten må här nämnas Die wunder der sternenwelt (1860; 2:dra uppl. 1877) och Warum und weil (1868, 4:de uppl. 1877; »Hvarför och derför», 1872, 4:de uppl. 1879).
Ule elf (Uleå elf), F. Oulujoki, bildar utlopp för vattenmassan i Ule träsk (se d. o.) i Uleåborgs län, Finland, samt utrinner, efter ett lopp af 101 km., i Bottniska viken invid Uleåborgs stad. Med inberäkning af Ule träsks vattenbassäng och dess tillflöden utgör elfvens flodområde öfver 20,000 qvkm. Elfvens medelbredd är 250--500 m., djup 1,5--5 m. Elfven framrinner mellan höga, väl odlade stränder under ett mycket stridt lopp -- sammanlagda fallhöjden utgör 122 m. --, som ställvis får utseendet af en oafbruten fors. Tack vare sin vattenmängd och de tid efter annan företagna strömrensningarna (betydliga sådana egde rum redan under 1700-talet) kan elfven befaras med båt utmed hela sin längd samt med 1,5 m. djupgående ångslupar den 37 km. långa sträckan från Merikoski fors, straxt invid Uleåborg, till Muhos kyrkoby. Medelståndets vattenmassa beräknas vara 400 kbm. i sekunden, högflods vattenmassan inemot 1,000 kbm. i sekunden. De största forsarna äro: Niskakoski, hvilken elfven bildar straxt vid utflödet ur Ule träsk (fallhöjden 31 m.; beräknad naturkraft 158,000 hästkr.), den 21 km. långa och 58 m. höga Pyhäkoski, den mäktigaste af Finlands forsar (naturkraften uppskattad till 292,000 hästkr.), samt den invid Uleåborg belägna, steniga och farliga Merikoski (höjd 7,6 m.). Ule elf utgör den egentliga kommunikationsleden mellan kusten och det inre landet för befolkningen äfven utom dess flodområde samt anlitas synnerligen mycket af resande och turister för färden från Kajana och Ule träsk till Uleåborg. Allmänheten betjenas dervid af edsvurna styrmän, hvilkas erfarenhet och mod ofta sättas på hårdt prof vid den ställvis svindlande farten nedför elfven. -- Berömd är elfven för sin lax, som fångas rätt ymnigt. A. G. F.
Ulefos, en fors, som bildas af den från insjöarna i vestra Telemarken (Bandak, Hviteseidvand och Flaavand) i Norge kommande Eidselfven straxt ofvanför dess utlopp i Norsjö. Der ligga de nedre slussarna i den nya Bandak--Norsjökanalen. Forsens namn har öfvergått på en vid högra elfstranden belägen gård, som under de sista hundra åren tillhört en gren af slägten Aall, och till hvilken höra betydliga sågverk. År 1652 anlades derstädes också ett jernbruk, som än benämnes U., än, efter socknen, Holden, och som nu i tre slägtled tillhört slägten v. Cappelen. Dess tillverkning af jernspislar är mycket betydlig. Y. N.
Ulema (turkiskt uttal ülemâ, af Arab. 'ulemâ, plur. af 'alîm, lärd) är i Turkiet och andra muhammedanska land namnet på en särskild kår af teologiskt och juridiskt lärda (se Turkiet, sp. 984--985). Det vanliga språkbruket »en ulema» om en person och »ulemas» om flere är således oriktigt. H. A.
Ulenspiegel [-spigel]. Se Eulenspiegel.
Ulerick (Vlerick), Pieter, nederländsk målare, f. 1539, d. 1581, var en konstnärlig vagabond, som först undervisades af Karel van Ypern och sedan kom i lära hos Jacob Floris, men derefter mest vistades på vandrande fot. Han studerade sålunda en längre tid hos Tintoretto i Venezia samt efter Michelangelo i Rom. Nere i Italien tecknade han landskap med ruiner och hjelpte målaren Muziano att måla staffage å dennes landskap. Återkommen hem, skall han hafva utfört aqvareller och oljetaflor med ämnen ur passions- och profanhistorien. Han var lärare åt den holländske konsthistorikern och konstnären Karel van Mander.
Ule träsk (Uleå träsk) F. Oulo järvi, en af Finlands största sjöar, i Uleåborgs län, har en vattenyta af 870 qvkm. De i sjön befintliga öarna upptaga 113 qvkm. areal. U. är centralsjön i ett vattensystem, som omslutes af Maanselkä, Suomenselkä och Kainunselkä och utfaller i Bottniska viken genom Ule elf (se d. o.). Sjöns höjd öfver hafvet är 122 m. Den består egentligen af tre stora fjärdar: Paltaselkä, den östligaste, Ärjänselkä och Laiskanselkä, den vestligaste. De båda sistnämnda äro skilda från hvarandra genom Manamansalo ö. Sina två förnämsta tillflöden upptager U. från ö. och n. ö. Det förra, som utgör hufvudtillflödet, uppstår på Maanselkä och bildar eller genomrinner en mängd sjöar, af hvilka de betydligaste äro Änettijärvi, Lentuanjärvi, Ontojärvi samt Nuasjärvi, innan det, under namn af Kajana å inflyter i U. straxt nedanför staden Kajana efter att hafva bildat tvänne forsar: Koivukoski och Ämmä vattenfall (5 1/2 m. högt), den förra ofvan-, den senare nedanför staden. Genom forsrensningar och inrättande af dragvägar för båtarnas uppforsling har såväl detta som det nordöstra tillflödet, bägge synnerligen forsrika, gjorts farbara och till kommunikationsleder, nästan de enda, som i dessa trakter finnas, för den kringboende befolkningen. A. G. F.
Ulex L., bot., ett växtslägte, som har 25 europeiska arter, hvilka vanligen äro halfbuskartade och höra till nat. fam. Papilionaceae, kl. Diadelphia L. Det närmast stående slägtet är Genista, hvarifrån Ulex skiljes genom 2-deladt foder, båtlik kronköl och hårigt stift. Till Sverige (Vestervik och Gotland) har med ballast tillfälligtvis inkommit U. europaeus L. (»ärttörne», »gultörne»), som närmast finnes vild i Danmark och der är känd under det betecknande namnet »tornblad». Den 1--1,5 m. höga, risiga busken bär endast under hjertbladsstadiet normalt utvecklade blad. Sedermera blifva bladen förkrympta till taggar eller bladtornar, hvilka äro enkla, styfva och stickande, liksom de till tornar förvandlade grenspetsarna. I de öfre bladtornarnas vinklar sitta ensamma eller parvis gula blommor, hvilka gifva en vacker gul färg. På senare tid har man, t. ex. i norra Tyskland, börjat odla ärttörnet i stor skala å eljest ofruktbara sandmarker, emedan det befunnits vara ett utmärkt boskapsfoder på grund af den stora qväfvehalten. Man skördar det hälst i ungt tillstånd. Det begagnas alltid såsom ett slags grönfoder i färskt tillstånd, men måste alltid för taggarnas skull väl
Källa: Project Runeberg ·
