Sida 654
Ulfsunda ...
U. tillhör Nätra socken, Södra U. Vibyggerå socken i Vesternorrlands län. Hvardera ön har ett kapell. Befolkningen idkar fiske och jordbruk. Sammanlagda arealen är omkr. 4,000 har.
Ulhegius. Olof. Se Ulstadius.
Uliassutai, stad i norra Mongoliet, i kalkamongolernas land, på 1,650 m. höjd vid södra foten af Kangaibergen, i en bred och djup dal, som genomflytes af floden Tjaghistei. Staden består af två delar: handelsstaden l. Maimatsjin, på högra flodstranden, samt fästningen och den officiella staden 2 km. nordligare. Fästningen, som omgifves af en mer än 4,5 m. hög och 1,500 m. lång stenmur, det hela härrörande från midten af 1700-talet, är residens för kinesiske generalguvernören öfver Mongoliet och har en garnison af 500--600 man; för öfrigt har denna stadsdel ej mer än 150 hus. Handelsstaden räknar ett hundratal hyddor, så att hela U. anses hafva omkr. 2,000 innev., de flesta kineser. Mongolerna, som utgöra ett fåtal, bo i tält. Industri och handel äro obetydliga. Staden är snarare en nederlagsort för varor, som de stora kinesiska handelshusens agenter föra ut bland nomaderna: tegelté, amerikanska och kinesiska bomullsvaror, vin, olja, tobak m. m.
Ullbisjev (fransk form Oulibicheff), Aleksander Dmitrivitj, rysk musikskriftställare, f. i Dresden 1795, beklädde åtskilliga diplomatiska poster i Europa, tills han vid kejsar Nikolaus' tronbestigning slog sig i ro på sitt landtgods vid Nisjnij Novgorod, der han dog 1858. U. väckte uppseende genom sin Nouvelle biographie de Mozart (1843; öfvers. på tyska, 1817; på svenska af J. T. Byström, I--III, 1850--51), ett spirituelt och entusiastiskt skrifvet arbete, i hvilket författaren dock genom sin ensidiga beundran för Mozart lät förleda sig att nedsätta dennes både föregångare och efterföljare, särskildt Beethoven, hvilket ådrog honom ett skarpt angrepp af Lenz i »Beethoven et ses trois styles». U. svarade i Beethoven, ses critiques et ses glossateurs (1857) med att ytterligare skärpa sin ståndpunkt, men framkallade derigenom en sådan storm af pamfletter, att grämelsen deröfver enligt Fétis' åsigt påskyndade hans död. A. L.
Ulixes. Se Odyssevs.
Ulk, zool. 1. Fiskarenamn på de större arterna af simpslagtet. -- 2. Se Mar-ulk.
Ull (T. wolle, Eng. wool; Fr. laine), de hår, som utgöra betäckning på fårens m. fl. djurs hud och brukas till spinning. Äfven alpakans, kasjmir-getens, angora-getens, lamans och kamelens fällhår kallas ull, men ojämförligt vigtigast är fårullen. Den består af hornämne samt innehåller omkr. 50 proc. kol, 7 proc. väte, 16 proc. qväfve, 22 proc. syre och 3,5 proc. svafvel. Ullens specifika vigt är 1,319. Den fina ullen hos merinos-får bildas af 2 cell-lager, den gröfre (hos landtfår) af 3. Ull har större finhet, mjukhet och glans än annat hår samt är, i olikhet med detta, krusig (så att den finaste ullen har 9--14 djupa bukter på hvarje cm.), och derjämte är hvarje ullhår mer eller mindre sågtandadt l. taggigt på ytan (af sådana utstående taggar kan det finnas 75--110 på hvarje mm.). Under mikroskopet företer ullhåret ett fjälligt utseende och synes sammansatt af en rad i hvarandra instuckna strutar med finrefflad yta. De nämnda taggarna och bukterna på närliggande hår haka i hvarandra, så att fibrerna hållas i tätt sammanhang och troget bibehålla det spunna tillståndet. Genom fuktighet, värme och mekanisk behandling kan ullens benägenhet att »filta sig» understödjas (derför krymper ylle gerna vid tvättning). Afklippt ull bildar af sig sjelf sammanhängande fällar. Den är mycket hygroskopisk och upptager i fuktiga rum 28--33 proc. vattenånga utan att kännas fuktig. Vanligen innehåller den 13--17 proc. fuktighet, som vid lufttorkning i skugga nedgå till 7--11 proc. Ullens färg är hos alla förädlade får-raser öfvervägande hvit, hos oförädlade deremot ofta svart. Den är på fårets hud ordnad symmetriskt i åtskilda »staplar», som dock nedtill förenas genom bindehår. Hos landtfåret stå omkr. 720, hos merinos ända till 8,500 hår på 1 qvcm. Ullens beskaffenhet vexlar i hög grad alltefter djurets ras eller korsningsart, kön, ålder, helsotillstånd och skötsel, markens beskaffenhet, utfodringen, klimatet och årstiden samt äfven efter den del af djurets kropp, på hvilken den växer. Den bästa (kärnullen) finnes på halsens och bålens sidor, den sämsta under buken och på benen. Beskaffenheten af baggens fäll har ett afgörande inflytande på afkommans. De kulturfår, som gifva den bästa ullen, äro småväxta samt lemna underlägset kött, skinn och mjölk; å andra sidan lemna köttfår klen ull. Landtraserna klippas åtminstone 1 gång om året (enskuren ull), de förädlade l. kulturraserna alltid 2 gånger (tvåskuren). Man skiljer på vinter- och sommarull, klippull af friska djur, slagt-ull (blodull), som är afklippt från slagtade djur, garfvareull, hvilken medelst kalk lossats från slagtade fårs skinn och derför är skör, plockull (afryckt af de till garfning bestämda skinnen) samt slutligen ullen af sjelfdöda får (dödull), hvilken t. o. m. kan vara farlig att handskas med. Första klippningen, lamull, tages, då djuret är 8 månader; den är vida sämre och kortare än äldre fårs. Ullens längd vexlar mellan 3,5 och 40 cm. Af väsentlig vigt är skilnaden mellan den till kardning och valkning afsedda korta ullen och den långa, som kammas (se Kard-ull och Kam-ull). På den senare blifva taggar i större mängd afbrutna eller utslätade, hvarför den ej filtar sig så mycket, utan kan brukas till lätta tyger. Ullens finhet kan utrönas medelst ett särskildt redskap, ullmätare l. eriometer (se d. o.). Dess värde och delvis dess tekniska användbarhet bero på graden af finhet, tänjbarhet, mjukhet, längd, krusning, glans, färg, renhet samt frihet från »hundhår» (starka och okrusade hår, som framväxa på valkiga ställen af huden och ej taga åt sig färgning). Ull bringas i handeln hälst i ett provisoriskt tvättadt skick, i det att fåren före klippningen rentvättas i mjukt och rent, rinnande vatten, sällan med användande af såpa. Den råa ullen kan ej omedelbart förarbetas, ty den innehåller en massa dam, smuts och andra i håren fastnade ämnen samt
Källa: Project Runeberg ·
