Sida 767
Uranoskop ...
Urd (Isl. Urðr), Nord. mytol., den främsta af de tre nornorna, ödets gudinnor (se Nornor). Hon är den af nornorna, som oftast omtalas, och ansågs i alla afseenden såsom den förnämsta af dem. Ordet urðr såsom appellativum betyder »öde», af ödet bestämd händelse, äfven »olycksöde». Urd och de två andra nornorna bodde vid den heliga Urdsbrunnen (Urðar-brunnr), som var belägen under en af verldsträdet Yggdrasels rötter. Det säges i eddan, att nornorna hvarje dag öfverösa verldsträdet med vatten och gyttja ur denna brunn, och att trädet deraf hemtar sin näring och utveckling. Hela världsutvecklingen är således enligt myten beroende af ödets eller ödesgudinnornas handlingar och bestämmelser, liksom äfven utvecklingens kontinuitet är symboliserad af nornornas oaflåtliga upphemtande af det heliga vattnet. -- Äldre mytologer hafva i de tre nornorna (Urd, Vardande och Skuld) sett särskilda representanter för forntid, nutid och framtid, och Urd skulle sålunda vara det förflutnas norna; men denna åsigt saknar allt stöd både i urkunderna och i namnens etymologi. Th. W.
Ur dagens krönika, titel på en tidskrift, som uppsattes i Stockholm 1881 af A. Ahnfelt och utgafs af honom först med 4 häften årligen t. o. m. 1884, derefter med 12 häften årh 1885--90 samt efter hans död (1890) fortfor att utgifvas, men nedlades med årg. 1891. Tidskriften sysslade med literatur, teater och politik. Den intog en ganska deciderad vensterståndpunkt samt gjorde sig bemärkt för sin skarpa och pikanta ton.
Urdiala (F. Urjala), konsjstorielt pastorat af 2:dra kl., Hattula kontrakt, Åbo ärkestift, Finland; Tammela domsaga och härad, Tavastehus län. Areal 615 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 9,056 pers. (1890). A. G. F.
Urdjur. Se Protozoa.
Urdsbrunnen. Se Urd.
Urdsmåne kallas i Eyrbyggjasagan ett järtecken, som under en veckas tid hvarje afton visade sig i form af en halfmåne på väggpanelningen i boningshuset på den isländska gården Frodå. Urdsmånen gick af vigt och »ansyls» (d. v. s. mot solen) omkring huset och ansågs förebåda menniskors död. Th. W.
Urdu. Se Hindi.
Uredineae (Uredinei), rostsvampar, bot., äro parasitsvampar (se d. o.), hvilkas sporsamlingar, sedan de sprängt öfverhuden på den växt, i hvilken de äro snyltgäster, bilda rödbruna eller rostfärgade fläckar å »värdens» blad och grenar (deraf namnet). Hos många af dessa parasitsvampar utvecklas i en bestämd ordningsföljd olika slags sporer, och detta sker i flere fall i samband med ett ombyte af värd. Detta värdombyte (se derom Generationsvexling) föranledde, att de olika utvecklingsstadierna förr antogos vara skilda svamparter, tills De Bary och Örsted påvisade sammanhanget mellan dessa olika formstadier, och man begagnar numera de förra slägtnamnen (Uredo, Paccinia, Aecidium m. fl.) till att beteckna de olika utvecklingsformerna hos samma art. Utvecklingsgången af t. ex. Paccinta graminis, gräsrosten l. sädesrosten, är följande. Sporbäddcn uppträder vanligen i Juli månad såsom små, aflånga, gulbruna fläckar å den söndersprängda öfverhuden å gräsens strån och i synnerhet deras blad. De här bildade s. k. sommarsporerna bestå af en ellipsoidisk cell med brunaktigt innehåll och tillhöra det forna slägtet Uredo. Om dessa sporer komma på andra gräsblad, kunna de genast gro och tränga in med sina groddtrådar genom klyföppningama å bladet samt alstra i detta ett nytt mycelium. Detta blir småningom svartbrunt genom utvecklingen af en annan sporform, vintersporer (det forna slägtet Paccinia), som bestå af 2 celler med färglöst innehåll, men svartbruna väggar. Dessa sporer öfvervintra och gro först följande vår. Groddtråden intränger icke omedelbart i värdens väfnader, utan bildar först egendomliga knoppceller, som jämte groddtråden af vinden spridas omkring. Om de då träffa en berberis-buske (se Berberis), och endast då, komma de till vidare utveckling, i det att de groende knoppcellerna intränga genom bladens öfverhud och bladparenkymet samt alstra ett mycelium, som färgar bladet gulrödt. Efter några dagar uppstå de första fortplantningsorganen, spermagonierna, på bladets öfre yta, i det att der bildas små krukformiga behållare, i hvilka staflika bildningar afsnöras (förmodade fortplantningsorgan). Ett par dagar senare frambryta från samma mycelium, men på bladets undre sida, de skålformiga sporbildande organen (skålrosten, det forna slägtet Aecidium), från hvilkas botten uppstår en mängd jämnsides stående hyfer (svamptrådar). Från dessas spets afsnöras encelliga, nästan klotrunda sporer, hvilka kunna genast gro, om de flyttas öfver på bladen hos ett gräs (t. ex. hvete, som företrädesvis angripes), der groddtrådarna tränga in genom klyföppningarna och bilda nytt mycelium, hvarefter en ny, likartad kretsgång börjar. »Rost» å hvete förstör somliga år en stor del af hveteskörden, i det att rosten utbreder sig äfven å hveteaxet och skadar de ännu icke mogna hvetekornen. Slägtet Gymnosporangium bildar med sina vintersporer de gula, gelélika klumpar, som man om våren träffar å enbuskar. Denna svamps aecidium-form utgör den s. k. galler-rosten (det forna si. Roestelia) å päron- och äppleblad. -- Rörande brand- l. sotsvampar se Ustilagineae. O. T. S.
Uremi (af Grek. uron, urin, och haima, blod), urinförgiftning, med., uppkommer, då urinsekretionen ar störd genom sjukliga förändringar i njurarna (jfr Njursjukdomar). Under normala förhållanden aflägsnas genom njurarna en del ämnen ur organismen. Störes denna process, hopas dessa ämnen i större eller mindre grad inom organismen och förorsaka slutligen förgiftningssymtom genom den skadliga verkan de utöfva på kroppens olika organ. Särskildt lider det centrala nervsystemet. Symtomen utgöras i lindrigare fall af hufvudvärk, åtföljd af kräkningar. I svårare fall inställa sig s. k. »uremiska anfall», d. v. s. ihållande kramp eller krampryckningar i större delen af kroppens muskler och derefter medvetslöshet, som kan
Källa: Project Runeberg ·
