Sida 785
Usselinx ...
snynnerhet i Videnskabernes selskabs skrifter, dels om den gamla grekiska byggnadskonsten, såsom Attiske studier (1856; intagen i Griechische reisen und studien, 1857), Kong Attalos' stoa i Athen (1873) och Tiryns (1886), dels om grekernas och romarnas stats- och privatförhållanden, såsom Pröve paa en fremstilling af grækernes og romernes huuslige og private liv (1863) och Om underviisningen hos grækerne og romerne (1865, öfvers. till tyska 1870; ny uppl. 1885). Vidare har han ombesörjt en kritisk exegetisk upplaga af Plautus' komedier (5 bd, 1875--87), hvartill sluter sig en afhandling om Den yngre attiske komedie og dens latinske bearbejdere Plautus og Terents (1875). U. var äfven Madvig behjelplig vid hans upplaga af Livius (1861--66) samt har utgifvit N. L. Höyens skrifter (3 bd, 1871--76) och biografi (1872). -- 4. Stefan Peter Johannes Hjort U., dansk bildhuggare, den föregåendes kusin, f. i Ribe 1828, d. i Köpenhamn 1855, arbetade i H. V. Bissens atelier och genomgick samtidigt konstakademien, hvars mindre guldmedalj han vann 1851. År 1855 erhöll han Neuhausenska premiet för En fiskaregosse. Tvänne andra konstverk, Barn, hvilka fångat en krabba och En karl, som vattnar sin häst, tillhöra det danska skulpturmuseum. Hans tidiga död afbröt en lofvande konstnärsbana. 1--3. E. Ebg. 4. Ph. W.
Ussun-Ada l. Uzun-Ada (»lång ö»), en 10 km. lång och omkr. 1 km. bred ö nära norra sidan af Michailovsk-viken på Kaspiska hafvets östra kust, med stad och hamn anlagda af ryssarna 1886 för att ersätta hamnen Michailovskoje (hvilken har alltför grund ankarplats). Med denna har U.-A. förenats genom en jernväg, som utgör vestra änden af transkaspiska jernvägen till Samarkand. 1887 hade platsen endast ett tusental innev., men den lofvar att få en stor framtid.
Ussuri, biflod fr. h. till Amur i Sibirien, uppstår af tvänne källfloder, Daubiche och Ulache (den förra 267, den senare 373 km.), hvilka upprinna på Sichota-Alin, kustkedjan utmed Japanska hafvet. Efter föreningen antager floden nordlig riktning och bildar från Sungatsjas mynning gräns mellan Mandsjuriet och Kustprovinsen, tills den genom ett litet delta förenar sig med Amur ofvanför Chabarovka. Längd minst 500 km.
Ustav. Se Typikon.
Ust-Azovsk. Se Genitjesk.
Usteri. 1. Johann Martin U., schweizisk tecknare och skald, f. i Zürich 1763, nödgades mot sin önskan egna sig åt affärsverksamhet, i faderns porslinsfabrik, men efter en resa i Tyskland, Nederländerna och Frankrike hängaf han sig åt sin lust för teckningskonst och diktning, lemnade affären och blef själen i det af hans farbroder Heinrich U. 1787 stiftade allmänna schweiziska konstnärssamfundet. U:s teckningar äro i litet format utförda med penna i fina, men fria och säkra konturer, målade med tusch eller kolorerade som miniatyrer. Han utförde, liksom Hogarth, hela följder af teckningar med moralisk tendens, men med fin smak, äfven i karrikaturerna. Hans dikter på schweizisk dialekt bestå af idyller (De Vikari och De Herr Heiri) samt ballader och visor; de på högtyska äro mattare, dock lefver sällskapsvisan Freut euch des lebens på folkets läppar. Hans Dichtungen in versen und prosa utgåfvos i 3 bd 1831 (3:dje uppl. 1877). U. blef 1803 medlem af stora rådet, 1810 af stadsrådet i Zürich och 1815 af regeringsrådet. Han dog 1827 i Rapperschwyl. -- 2. Paulus U., schweizisk politiker och författare, f. 1768 i Zürich, var son af den teologiske förf. professor Leonhard U. (f. 1741, d. 1789) samt dog 1831 såsom president i Stora rådet i Zürich. Han utgaf bl. a. det förträffliga arbetet Schweizer staatsrecht (3:dje uppl. 1815--31). -- 3. Leonhard U., schweizisk rationalistisk teolog, f. i Zürich 1799, blef 1824 professor och gymnasiidirektor i Bern, der han verkade som lärare i klassiska språk och hebreiska till sin död, 1833. Till sin teologiska riktning tillhörde U. den schleiermacher-hegelska skolan. Hans förnämsta arbete på den negativa bibelkritikens område är Entwicklung des paulinischen lehrbegriffes mit hinsicht auf die übrigen schriften des Neuen testamentes (1824; 6:te uppl. 1851). 1. C. R. N. 3. J. H. B.
Ustilagineae, brand- l. sotsvampar, bot., bilda en särskild klass eller familj (efter olika uppfattning), hvars plats i det naturliga systemet är omtvistad. Vanligen ställas dessa svampar numera under de högre svamparna (Mycomycetes) inom klassen Basidiomycetes och dennas afdelning Protobasidiomycetes, men de hafva äfven uppstälts såsom en egen klass i närheten af jästsvamparna och skild från basidiomyceterna. De äro äkta parasitsvampar (se d. o.), hvilkas färglösa mycelium upptränger mellan cellerna i värdplantan och sänder in haustorier (suggrenar) i dennas celler för att upptaga näring. I de flesta fall intränger groddtråden från en brandspor in i värdplantan under dennas tidigaste utvecklingsstadium, såsom under fröets groning, och svampmyceliet skjuter så upp genom den växande stjelken eller skottet, tills det organ uppnås, der sotsvampens sporbildning skall ega rum. Detta är förhållandet med alla de arter, hvilkas sporer förstöra värdplantans blomdelar. Många brandeller sotsvampar hafva dock en mycket begränsad utbredning, inskränkande sig till en liten fläck på ett blad eller på stjelken. Deras vigtigaste förökningsorgan äro »hvilosporerna», hvilka uppstå inuti myceliets trådar (hyfer) och äro tjockväggiga, ofta prydligt skulpterade samt till färgen bruna, violetta eller, i massa sedda, svarta såsom sot, hvaraf det vanligaste svenska namnet. Bland de många hithörande slägtena må följande mera vanliga omnämnas. Ustilago Link utvecklar sina sporer i värdens blommor, ståndareknappar eller fruktämnen, hvarest de uppstå ur ett af hyfgrenar bildadt slem och vid mognaden hafva utseendet af ett svart stoft. Hit hör det bekanta »sotet» eller »branden» i hafre, korn och hvete, hvartill olika arter äro orsaken. Bland dessa göra särskildt U. avenae, U. hordei och U. Jensenii stor skada. Starrgräsens frukter omgestaltas till små, svarta, nedsmutsade klot genom angrepp af U. caricis. En bland de allmännaste
Källa: Project Runeberg ·
