Sida 802
Utländing ...
farlederna mellan öarna östlig--vestlig riktning. Dessa farleder hafva röda eller svarta märken på vestra och norra sidan, hvita på östra och södra sidan. Då ett fartyg styr in i en sluten fjord, skall rödt eller svart märke hållas om styrbord, hvitt märke om babord. Röda och hvita märken kunna passeras på bägge sidor. -- I Finland och Ryssland beror märkets utseende af dess plats i förhållande till grundet, hvadan der finnas fyra huvudtyper, med vanligast röda eller hvita stänger samt topptecken af flaggor i Finland och qvastar i Ryssland; dock hafva på senaste tid vissa farleder börjat utprickas efter ett system, som mycket närmar sig det svenska. -- I Tyskland infördes ett gemensamt utprickningssystem år 1888. Enligt detta skola i alla farvatten, som leda från sjön, den sida, som ligger om styrbord vid ingående, kallas styrbords sida, den motsatta babords sida, men i alla andra farleder skall den sida af farleden anses vara styrbords sida, hvilken lemnas om styrbord af fartyg, som komma från någon punkt från och med rättvisande nord genom vest intill rättvisande syd. På styrbords sida skola användas rödmålade remmare eller, undantagsvis, cylindriska bojar, på babords sida svarta konformiga bojar. Midt i farvattnet användas sferiska bojar. Vid grund i öppna sjön utsättas hvita märken, hvilkas topptecken, två svarta koner, genom sin olika ställning utvisa grundets läge. -- I Storbritannien och Irland har efter år 1886 genomförts ett gemensamt utprickningssystem, hvilande på den grundtanken att styrbords sida skall anses vara den sida, som ligger styrbord om fartyget, då detta styr med flodströmmen eller inlöper i en hamn, en flodmynning eller en vik; babords sida är den motsatta sidan. Styrbords sida skall utmärkas genom konformiga bojar eller remmare med ballong, babords sida genom cylindriska bojar eller remmare med korg såsom topptecken. Grund midt i farleden utmärkas genom sferiska bojar, målade med hvita bälten. I öfrigt eger färgen på sjömärkena i detta system endast en underordnad betydelse. Det britiska utprickningssystemet har under de senare åren till sina hufvudgrunder antagits i Frankrike, Förenta staterna samt flere af de britiska kolonierna, dock med åtskilliga afvikelser. A. G.
Utprångling af veterligen falskt mynt eller veterligen falsk sedel straffas enligt Strafflagen (12 kap. 16 §) i regeln lika strängt som mynt- eller sedelförfalskning, endast med den afvikelsen att, i fall bedrägeriet yppats, innan skada skett, straffet för utprånglingen kan nedsättas till hälften af det lägsta straffet för förfalskning. Ett väsentligt ringare ansvar stadgas dock för den, som sjelf blifvit bedragen med falskt mynt eller falsk sedel och sedan, ehuru han märkt detta, till annan utgifvit eller sökt utgifva myntet eller sedeln. J. H-r.
Utpurrning, sjöv. Se Purra.
Utraqvister. Se Husiter.
Utrecht [y'trecht]. 1. Provins i Nederländerna, omgifven af Nord-Holland, Zuyderzee, Gelderland och Syd-Holland. Areal 1,384 qvkm. 224,000 innev. (1890), deraf 62 proc. protestanter, 37 proc. katoliker och 1 proc. judar. Provinsen är i v. låg (till en del lägre än hafvet) och jämn, med fruktbart marskland; mot ö., der Veluwe börjar, är den mera kuperad (den når vid Zeist 50 m. höjd) och har mindre bördig jord. Den tillhör hufvudsakligen Rhens flodområde. Neder Rijn, som utgör gräns i s., kallas Lek efter att vid Wijk hafva utsändt Kromme Rijn, och denna får, sedan den vid staden U. sändt Vecht till Zuiderzee, namnet Oude Rijn. Nordöstra delen vattnas af Eem, som faller ut i Zuiderzee. Nära hälften af arealen är gräsbevuxen. Hufvudprodukter äro bokhvete och tobak; biafvel idkas i stor skala i östra delen. Provinsen genomskäres af flere jernvägar och kanaler.-- 2. Hufvudstad i nämnda provins, belägen vid Kromme Rijn, der denna förgrenar sig i Oude Rijn och Vecht. Den genomskäres af tvänne kanaler eller flodarmar, omgifves af starka fort och bildar en strategisk förpost till Amsterdam, ehuru dess gamla vallar raserades 1830 och ersatts af skuggiga promenader. Gatorna äro mera regelbundna, de öppna platserna större och kanalerna färre än i de flesta holländska städer. Af dess 20 kyrkor utmärker sig företrädesvis den gamla katedralen S:t Martin (i fransk gotik, grundl. 1251), af hvilken endast koret, tvärskeppet och vestra tornet qvarstå, enär långskeppet instörtade vid en våldsam storm 1674. Bland öfriga byggnader märkas akademien, det kungliga myntet, påfvehuset (Paushuizen), bygdt af Adrian Floriszoon Boeyens, sedermera påfve under namnet Adrian VI, hvilken var född i U., samt det vackra rådhuset, med rikt stadsarkiv och antiqvariskt museum. Folkmängde» uppgick 1890 till 86,116 pers. Staden är säte för en katolsk och en gammalkatolsk (jansenistisk) ärkebiskop, har universitet (öppnadt 1636) med omkr. 600 studerande, bibliotek (omkr. 150,000 bd), naturalhistoriskt museum och botanisk trädgård, vidare gymnasium, veterinär- och ritskola, flere literära och vetenskapliga sällskap, tafvelgalleri (Museum kunstliefde) och ett mycket rikt ärkebiskopligt museum af kyrkliga föremål. De vigtigaste industrigrenarna äro tobaksfabrikation samt tillverkning af kemikalier, maskiner och landtbruksredskap samt porslin. Handeln med alster af stadens industri samt med landtmannaprodukter (spanmål, kreatur, smör och ost) är mycket liflig. -- U. (Oude Trecht, »gamla färjstället»), Lat. Trajectum ad Rhenum (i Antoninus' »Itinerarium») och Ultrajectum, kallades Wiltaburg af friser och franker. Austrasiens konung Dagobert byggde ett kapell der 630, och genom den helige Willibrord blef staden 696 biskopssäte. Biskoparna (sedan 1559 ärkebiskoparna) voro under medeltiden mycket mäktiga prelater och hade stort inflytande. I början af 1700-talet vann jansenismen anhängare i domkapitlet, och valet af en jansenist (Cornelius Steenhoven) till ärkebiskop ledde 1723 till en brytning med Rom och bildandet af en särskild kyrka, den s. k. Utrechtkyrkan, hvilken numera står i nära förbindelse med Tysklands gammalkatoliker. I U. (i akademiens stora sal) ingingo d. 23 Jan. 1579 de norra
Källa: Project Runeberg ·
