Sida 82
Themsen ...
(1822--33) och bokauktionsverkets föreståndare (1822--27), dels, och hufvudsakligen, såsom publicist. Han begynte med det för sin tid talangfullt redigerade oppositionsbladet »Stockholms courier» (1820--22), som flere gånger råkade i delo med indragningsmakten, och der brodern var den ende medarbetaren. I slutet af 1823 fick T. af sin svärfader, Pulchau, »Dagligt allehanda», hvilket blad han omdanade till en politisk och nyhetstidning. Han sålde tidningen 1833, men fortfor att skrifva i densamma till hösten 1834. S. å. utgaf han en »Riksdagstidning» och ingick i »Aftonbladets» redaktion, som han tillhörde till 1838, då han å nyo blef medarbetare i »Dagligt allehanda». Med 1844 skapade han sig ett eget organ, veckoskriften »Vinterbladet», som fortgick t. o. m. 1845, men sedan i två år förenades med »Dagl. allehanda» i form af särskilda artiklar. År 1848 blef han medarbetare i »Aftonposten» samt utgaf 1852--53 en ny årgång af »Vinterbladet». Sedan dess tillhörde T. ingen tidningsredaktion, men lemnade bidrag till flere, alltid i den gammaldags frisinnade anda, som utmärkt honom från hans första uppträdande. I likhet med flere samtida utgaf han dessutom då och då anonyma häften i någon fråga för dagen, ofta aftryck eller bearbetningar af egna tidningsartiklar. Hans första alster i denna väg var den lilla qvicka skriften Försök att tourmatta på opinionen (1819), med anledning af ett tryckfrihetsåtal mot brodern. Andra dylika voro Bondeståndet och indragningsmakten (1830), Några ord om press, reformer, ministerstyrelse (1839), Ett ord i den stora frågan om en förändring af nationalrepresentationen i Sverige (1844), Svenskt handelstvång och handelsfrihet (1850) m. fl. Åtskilliga komitébetänkanden o. dyl. flöto äfven ur hans penna jämte ett ej obetydligt antal riksdagsmotioner. T. var nämligen länge sysselsatt i åtskilliga utskotts kanslier. Utom allt detta medhann han också under sina tidigare år att vara förläggare och sjelf lägga hand vid åtskilliga förlagsartiklar, såsom Kochs och Schoells »Historisk tafla öfver Europas statshvälfningar», upplagor af Horatius (1833) och Virgilius (ej fulländad) m. m. T. afled i Stockholm d. 9 Mars 1861. --rn.
Theoriai (af stammen i theaomai, »jag åskådar») kallades i det forna Grekland de heliga beskickningar, hvilka de grekiska staterna vid vissa tillfällen afsände till de samfällda nationalhelgedomarna dels för att såsom åskådare deltaga i de der firade religiösa festerna, dels för att å statens vägnar frambära ett offer åt guden eller af honom begära ett orakelsvar. Deltagarna i en theoria kallades theoroi och dess ledare eller förman architheoros. Berömd var framför andra den från Athen årligen utgående beskickningen till Apollotemplet på Delos till åminnelse af Thesevs' färd till Kreta (se Thesevs). Medan denna beskickning pågick, fick ingen afrättning verkställas, emedan staden då borde hållas ren och obefläckad. A. M. A.
Theorika, Grek., »skådespelspenningar» (af stammen i theaomai, »jag åskådar»), kallades i det forna Athen de penningar, hvilka under den utvecklade demokratiens tid (i 5:te och 4:de årh. f. Kr.) brukade af statsmedel utbetalas till de fattigare medborgarna, ursprungligen för att bereda dem tillfälle att bevista de med religionsväsendet nära förbundna skådespelen, men sedermera äfven vid andra tillfällen. För handhafvandet af dessa medel inrättades kring midten af 4:de årh. en särskild kassa (to theorikon), och på förslag af folkledaren Evbulos stadgades genom folkbeslut, att statsverkets alla öfverskott skulle tillfalla denna kassa, hvilket hade till följd att staten vid påkommande krig ofta råkade i största förlägenhet. Demosthenes och andra fosterlandsvänner sträfvade länge fruktlöst att vinna rättelse af detta förderfliga ofog, och först när det var för sent, omedelbart före slaget vid Chaironeia (338 f. Kr.), lyckades det att åt krigskassan återbörda dessa reservmedel. A. M. A.
Théot [teå], Catherine, fransk religiös svärmerska, f. 1725 i Normandie, kom såsom arbeterska till Paris, der hon på gamla dagar började tro sig hafva syner. Hennes märkvärdighet består deri att hon i viss mån invecklades i Robespierres fall. Sedan hon en tid varit inspärrad såsom vansinnig, uppträdde hon 1794 såsom stifterska af en ny religion med besynnerliga mystiska ceremonier, lät kalla sig »Guds moder» och »den nya Eva» samt förebådade ankomsten af en ny Messias. Då Robespierre denna tid lät proklamera »det högsta väsendet», ansågs hon åsyfta honom med sina förutsägelser, och det påstods, att han i ärelystna syften underhöll hemliga förbindelser med den nya sekten. Häraf begagnade sig hans fiender inom säkerhets- och välfärdsutskotten för att nedsätta honom i den allmänna meningen. Säkerhetsutskottet lät fängsla profetissan, och dess medlem Vadier afgaf d. 15 Juni inför Konventet om denna sak en rapport, hvarigenom Robespierre utan att namngifvas prisgafs åt löjet. Robespierre förhindrade, att hon ställdes inför revolutionstribunalet, men hon dog några veckor derefter i fängelse redan före Robespierres fall. S. B.
Theotokes, Nikeforos, nygrekisk lärd, f. 1736 på Korfu, utmärkte sig synnerligen såsom lärare vid helleniska skolan derstädes och såsom skolföreståndare i Jassy. Man har kallat honom »det grekiska undervisningsväsendets fader». Död i kloster i Moskva 1800. Hans läroböcker (naturlära, matematik, geografi) voro länge i bruk, och hans teologiska skrifter bidroga mycket till det nygrekiska skriftspråkets stadgande.
Theotokos (af Grek. theos, gud, och tokos, födsel), »gudaföderskan», Guds moder, inom den grekisk-katolska kyrkan benämning på Heliga jungfrun.
Theoxenia (Grek., »gudagästabud») kallades det i vissa forngrekiska stater (Delfi, Paros m. fl.) förekommande bruket att vid en fest, som firades till någon guds ära, inbjuda öfriga inhemska gudar såsom dennes gäster. Äfven, kunde det såsom en särskild utmärkelse förunnas framstående personer att deltaga i denna gudamåltid. Så t. ex. voro skalden Pindaros
Källa: Project Runeberg ·
