Sida 205
Åland ...
likheter med språket i Sverige, särskildt Roslagsdialekten. Detta gäller i synnerhet Fasta Å. Sålunda iakttager man der högsvenskt långt a (ofta), ett tämligen spetsigt långt u, »labio-gutturalt» sch-ljud, superlativ på -ist (jfr Schagerström: »Vätömålet», i »Sv. landsmålen», bd II). Allmännare utbredda öfver det åländska området äro det ständigt öppna ö-ljudet (jfr Vätömålet) samt det postdentala d (i Finland så godt som öfverallt supradentalt); likaså klingar den åländska accenten i fortlöpande tal icke »finsk»; af rospiggens allmänt bekanta bruk eller missbruk af h kunna spår förmärkas på Å. Anmärkas bör vidare, att den i Finlands svenska folkdialekter allmänt förekommande förbindelsen kort vokal + kort konsonant i hufvudtonig stafvelse icke återfinnes på Å. I vissa fall har konsonantljudet förlängts, der riksspråket företer lång vokal, t. ex. bitte = bitit, finnu = fena (i östra skärgården och Kökar). Dock är åländskan obestridligen att räkna till de finländska dialekterna. De enskilda orden uttalas alltid, fristående, med finsk accent; bestämda vidfogade artikelns -n i fem. sing. och neutr. plur. har bevarats; ljudförbindelserna mbl, mbr, lg, rg äro i de mera fornartade dialekterna allmänna; gammalt ld bibehålles utan assimilation o. s. v. Sitt förråd af ord, som icke återfinnas i riksspråket, synes åländskan mestadels hafva gemensamt med öfriga svenska dialekter i Finland. I allmänhet öfverensstämmer folkspråket på Å. närmast med de vestfinska (och österbottniska) dialekterna. Det eger s. k. tjockt (kakuminalt) l samt r- och l-supradentaler; k, sk och g förmjukas framför len vokal äfven uti inljud (utom på Fasta Å., hvars språk i ytterst hög grad påverkats af de bildades tal, samt i Föglö); bestämda vidfogade artikeln är i sing. för starka maskulina -in, för starka feminina -en o. s. v. Med Närpesmålet i Österbotten har språket i Å:s östra skärgård och Kökar de mouillerade l- och w-ljuden gemensamma; dessa ljud äro af hög ålder. Med Vöråmålet i Österbotten förete samma dialekter äfvensom Föglömålet den likhet att äfven starka feminina i plur. utgå på -or (t. ex. ängor, kärngor). — Under inflytande af de bildades språk hålla de gamla diftongerna i åländskan på att försvinna; på Fasta Å. och på Föglö hafva de redan för lång tid tillbaka öfvergått till enkla vokaler. — Jfr A. Karsten: »Om Kökarsmålet» (i »Sv. landsmålen», 46:te h.), med hvilket folkspråket i Å:s hela östra skärgård (Kumlinge, Sottunga, Brändö) mycket nära öfverensstämmer. H. B.
Åland, socken i Upsala län, Hagunda härad. Areal 3,727 har. 424 innev. (1892). Annex till Skogs-Tible, Upsala stift, Hagunda kontrakt.
Ålands haf, den del af Östersjön, som begränsas i ö. af åländska ögruppen och i v. af Upland. Norra delen benämnes (Södra) Qvarken. Se vidare Östersjön.
Ålandsrot. Se Alant och Inula.
Ålberga, gods i Kila socken, Södermanlands län, vid Virån, omfattar 6 1/8 mtl, tax. till 355,500 kr. (1892), jämte såg, qvarn och tegelbruk m. m., tax. till 32,600 kr. Förr fanns der ett stångjernsbruk, anlagdt af bröderna de Besche 1644, senare en spiksmedja, men nu är all bruksrörelse nedlagd. Å. hade till senare hälften af 1700-talet samma egare som Näfveqvarn och har sedan 1800-talets början tillhört slägten Sederholm.
Ålborg. Se Aalborg.
Ålbäkbukten. Se Aalbæk-bukten.
Ålderdom. Se Senescens.
Ålderdomsbrand. Se Brand 2.
Ålderdomsförsäkring är den art af försäkring, som afser att åt den försäkrade bereda understöd på ålderdomen. Understöden utgå i form af lifräntor eller pensioner. Ålderdomsförsäkringen är egentligen ett slag af invaliditetsförsäkring, då nämligen hög ålder medför större eller mindre invaliditet, eller oförmåga till arbete. — Staten har i många fall ansett det vara angeläget att träda emellan för anordnandet af en tryggad ålderdomsförsäkring. Så upprättades i Frankrike genom en lag af d. 18 Juni 1850 en lifränteanstalt på statens bekostnad och under dess garanti samt hufvudsakligen afsedd för de mindre bemedlade. Denna anstalts verksamhet är f. n. reglerad genom en lag af d. 20 Juni 1886. I England har man genom en lag af d. 14 Juli 1864, som numera ersatts af en ny af d. 18 Aug. 1882, anordnat en lifränterörelse genom postverket, som meddelar lifräntor till belopp från 1 till 100 pund st. I Sverige har, utom den pensionering, som från det allmännas sida eger rum för personer anställda i allmän tjenst, staten genom sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt i vissa afsenden sörjt för smärre ålderdomsunderstöd åt sjöfolk. I öfrigt är ålderdomsförsäkringen i Sverige hittills nästan helt och hållet lemnad åt den privata företagsamheten. Utom de enskilda lifförsäkringsbolagen, hvilka nästan samtliga meddela lifränteförsäkringar, har inom landet ett ej obetydligt antal lifränte- och kapitalförsäkringsanstalter uppstått. Den äldsta af dessa är den, som upprättades i Stockholm 1850, och till hvars organisation bidrag lemnades af statsmedel. Insättningarna i dessa anstalter äro vanligen till såväl belopp som tid beroende af insättarens fria skön. Till en del anstalter äro bidrag att påräkna från för ändamålet donerade fonder. Den s. k. Fosterländska föreningen erlägger för i Stockholm bosatta obemedlade personer, som i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalten derstädes insätta medel för att bereda lifränta, förvaltningsafgift samt för insatser, ej öfverstigande 50 kronor, tjugu procent såsom premium.
Då det såväl för det allmänna som för den kroppsarbetande befolkningen är af vigt, att densamma icke på ålderdomen faller den allmänna fattigvården till last, har flerestädes i senare tider uppstått tanken på en genom statens försorg ordnad lagstadgad l. obligatorisk ålderdomsförsäkring. I Tyska riket har man genom en lag af d. 22 Juni 1889 infört en obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring för arbetare, som äro anställda hos arbetsgifvare. Denna försäkring handhafves af försäkringsanstalter, upprättade af en eller flere förbundsstater eller högre kommuner, och försäkringsafgifterna erläggas till hälften af
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·


















