Sida 207
Åland ...
omständigheter äro svåra att lagbinda eller godtycket skulle kunna ingripa, är fastställandet af åldersgräns nödvändigt. Största betydelsen har densamma inom krigsmakten, der de högsta anspråken ställas på personernas tjenstbarhet. Tyska armén känner inga åldersgränser, men med der rådande grundsatser kan ingen qvarstå i trupptjenst längre, än han dertill är fullt duglig. I de flesta öfriga arméer hafva åldersgränser blifvit stadgade, för subalternofficerare och kaptener vid 50–53 år, regementsofficerare 55–60 (för öfverstar i Sverige 63) år, generalspersoner 60–65 (i Sverige 68) år. Se för öfrigt Pension. C. O. N.
Ålderspresident. Se Riksdag, sp. 1137.
Ålderssjukdomar. Se Ålderdomssjukdomar.
Ålderstillägg, tillägg i ämbets- eller tjenstemans aflöning efter vissa års tjenstgöring.
Åldtfru, åldfru, stundom äfven skrifvet oldfru (af D. old, gammal, af Isl. öld, tidsålder), fruntimmer, som har tillsyn och vård om hushållet (linneförrådet etc.) å ett k. slott eller ett stort gods. — Åldt- (åld-)gesäll, äldste gesällen i ett handtverksgille.
Åle. Se Adils.
Ålem (stundom skrifvet Ålhem), socken i Kalmar län, Stranda härad. Areal 17,702 har. 4,629 innev. (1892), deraf 114 i Pataholms köping. Å. utgör ett regalt pastorat, Kalmar stift, Stranda kontrakt. I Å. stiftade Joh. Skytte 1637 en skola, i hvilken socknens barn skulle hafva fri undervisning. Denna s. k. Skytteanska pedagogi egde bestånd till 1887, då den ombildades till en vanlig folkskola.
Ålesund. Se Aalesund.
Ålfiskarna, Murcenidae, zool., en familj af de mjukfeniga fiskarnas ordning. Ålfiskarna utmärka sig genom långsträckt kropp, mer eller mindre cylindrisk eller från sidorna tillplattad, bandformig. Fjäll saknas eller äro rudimentära; bukfenor saknas, och de vertikala fenorna sammanhänga ofta med stjertfenan. Romsäckarna sakna utförsgång. Ålfiskarna hafva stor utbredning såväl i de färska vattnen som i hafven i der tempererade och varma delarna af jorden. Åtskilliga af dem äro djuphafsfiskar. Öfver 200 arter äro kända. I Sverige förekomma endast ålslägtet (Anuilla) och hafsålslägtet (Conger). Se Hafsålen och Ål. Jfr Murena. R. L.
Ålfiske. Ålen är eftersökt såsom födoämne och betingar ett jämförelsevis högt pris samt är på grund deraf föremål för ifrigt fiske, der lägenhet till sådant finnes, såväl då den är stationär i sjöar och vid kusten som under vandringen från sötvattnen till hafvet samt långs kusterna af mindre salta haf, t. ex. Östersjön, ut till saltare vatten. Deremot idkas ingenstädes fiske efter ål i öppna hafvet. I sjöarna fångas ålen i Sverige hufvudsakligast med ref samt, under vandringen i elfvar och åar ned till hafvet, vanligast i s. k. ålkistor (se d. o.) och i vissa trakter uti ett slags ryssjeliknande redskap, s. k. lanor. I skärgårdarna tages ålen dels på ref, dels med ljuster eller s. k. »harka», ett ljuster med taggar ställda såsom på en kam och i vertikal riktning mot skaftets längdriktning. Med sistnämnda redskap (numera merendels i stadgarna förbjudet) fångas ålen, då den ligger bland tången. Vid ljustring hugges ålen, då han ligger på bottnen, hvilket fiske efter de något olika sätt, på hvilka det utföres, har flere benämningar, såsom att »hutta», »påta» eller »stånga» ål. De vigtigaste fiskena äro de, som ske under ålens vandring, sålunda i ålkistorna samt vid vissa delar af Östersjökusten med ett slags ryssjor eller, såsom de kallas vid södra kusterna, »hommor», hvilka utsättas flere i rad efter hvarandra från stranden utåt. Detta slags fiske idkas i trakten af Grisslehamn (nordligast), något litet vid Landsort, men ej i den öfriga delen af Stockholms skärgård eller i Södermanlands skärgård, samt vidare från trakten af Arkö i Östergötlands skärgård kusten utefter, med undantag af vissa bukter etc., ända upp till Vikens fiskeläge vid Öresund, sålunda kusten rundt om. Af fiskeredskapens ställning, tiden för fisket — ålen kommer längre ut på hösten i Öresund — samt den omständigheten att ålen går förbi vissa bukter o. s. v. framgår, att det eger rum en verklig vandring af sötvattensål långs Östersjökusten ut åt Kattegatt och att ålen dervid följer den utgående Östersjöströmmen. Att en ålvandring försiggår bekräftas äfven af erfarenheten från de tyska och de danska kusterna (se derom R. Lundberg: »Om ålfiske med s. k. hommor vid svenska Östersjökusten», i Landtbr. akad:s tidskr. 1881, samt »Meddelanden om Sveriges fiskerier», häft. 1 och 2, 1883 och 1888). Ålfiskena, ålhommesätterna, äro särskilda, från kronan numera skatteköpta lägenheter, och ålhommefisket är, särskildt i vestra Blekinge och vid östskånska kusten, af betydande vigt samt äfven inom Kalmar och Malmöhus län af ej ringa betydelse. Detta framgår bl. a. deraf att tyska fiskhandlare hela fisketiden hålla sumpfartyg stationerade på de förnämligare fiskeplatserna för uppköp af lefvande ål, hvilken sedan transporteras med ångbåt öfver till Stettin. Ålfiskets utfall är tämligen vexlande och beroende på väderleksförhållanden. Vid stormar förloras rätt mycken redskap; men detta fiske är i alla fall mycket lönande och beqvämt, då afsättning finnes på sjelfva fiskeplatserna. Ålen betingar vanligen ett pris af 80 öre à 1 kr. pr kg. i första hand. I medelgoda år uppgår värdet af ålfisket med hommor i Bleking och Skåne till omkr. 350,000 kr., och om öfriga kuststräckor medräknas, kan detta fiske sannolikt uppskattas till ett värde af omkr. en half mill. kr. årligen. Vid Sveriges vestra kuster idkas intet mera betydande ålfiske. Af utlandets ålfisken är det största och mest bekanta det, som drifves i lagunerna vid Comacchio i Italien mellan de två sydliga utloppsarmarna af floden Po. I det delta, som der finnes, har man genom uppdämning och kanalisering bildat ett system af grunda laguner, hvilka beräknas tillsammans upptaga en areal af 40,000 har. Detta ålfiske, som numera tillhör staden Comacchio, är urgammalt och det största, som finnes. De nämnda lagunerna stå genom kanaler i förbindelse med hvarandra och
Källa: Project Runeberg ·
