Sida 231
Åreskutan ...
Kalmar stift, Ölands södra kontrakt. — 5. Socken i Skaraborgs län, Åse härad. Areal 1,883 har. 741 innev. (1892). Annex till Flo, Skara stift, Väne kontrakt.
Ås (äldre former Aos och Aas; jfr Aros), Lat. Asylum, fordom kloster, beläget i Halland, vid Viskans utlopp, der nu kungsgården Åskloster ligger. Det var ett munkkloster af cisterciensorden, stiftadt 1194 genom utflyttning från Sorö, och åtnjöt stort anseende. Ett par af konung Magnus Erikssons i späda år aflidna barn blefvo begrafna i Ås kloster (Styffe: »Skand. under unionstiden»).
Ås (landtbruksskola). Se Aas.
Åsa. Se Ingjald Illråde.
Åsagudarna. Se Åsar.
Åsaka, förut varande namn å fem socknar i Vestergötland, som numera benämnas: 1. Barne-Åsaka, socken i Skaraborgs län, Barne härad. Areal 2,556 har. 855 innev. (1892). Annex till Lekåsa, Skara stift, Vånga kontrakt. — 2. Kållands-Åsaka, socken i Skaraborgs län, Kållands härad. Areal 1,509 har. 536 innev. (1892). Annex till Råda, Skara stift, Kållands kontrakt. — 3. Skånings-Åsaka (se d. o.). — 4. Vartofta-Åsaka (se d. o.). — 5. Väne-Åsaka (se d. o.).
Åsa-Loke. Se Loke. Jfr Utgårda-Loke.
Åsaläran, Nord. mytol., framställningen af den religiösa uppfattning, som anknöt sig till och hade sin medelpunkt i tron på Åsarna (se d. o.).
Åsar l. asar (Isl. æsir), Nord. mytol., är ett för alla forngermanska språk gemensamt ord med betydelsen »gudomsväsende», »halfgud», »heros» samt troligen i det närmaste identiskt med det sanskritiska asu, »lifsande», och det i zend förekommande anhu, »lif» (jfr ahu-ra, »herre», Ahuramazda, Ormusd). Ordets äldsta form har i germanska språk varit ansuz, pl. ansiwiz. Om goterna veta vi genom den latinske författaren Jordanes, sjelf af gotisk börd, att deras konungaätt ansågs härstamma från »ansis, d. v. s. halfgudar». I angelsachsiska (och fornfrisiska) källor nämnas ése vid sidan af ylfe, »alfer», och de förres »skott» spela här samma rol som annars »elfskott» (se Elfva). Hur allmänt ordet och väl äfven den dervid knutna religiösa föreställningen en gång varit bland alla germanska stammar framgår af de så ytterst talrika och allmänt spridda mansnamn, i hvilka ordet ingår som första sammansättningsled (fornhögtyskt Ans-, angelsachsiskt Ós-, isländskt Ás-, forndanskt Aes- o. s. v.), t. ex. mansnamnen Fornhögt. Ansgar (latiniseradt Ansgarius; Angelsachs. Ósgárr, såsom keltiskt lånord Oskar), Anshelm; Angelsachs. Ósvald, Ósvine (som keltiskt lånord Ossian), Ósbeorn (Eng. Osborne, Isl. Ásbjörn, D., Esbjörn, Sv. Jesper); Isl. Áslákr, Ásmundr, Ásketill (som franskt lånord Anquetil, Sv. Eskil) och qvinnonamnen Ása, Àslaug, Astriðr (D. Estrid). Emellertid är det blott i den fornnordiska mytologien som åsa-namnet (Isl. áss, pl. ǽsir) blifvit det i fråga om gudarna med en viss förkärlek använda uttrycket. I synnerhet brukas det om dunderguden Tor, som från början var den förnämsta gudomligheten här i norden och först hos vikingarna undanträngdes af stormguden Oden. Derför tituleras han Åsa-Tor, »landets ås» (Isl. landáss), »åsa-fursten» (Isl. ásabragr), »den allsmäktige åsen» eller helt enkelt »åsen». Derför säges han hafva »ås-kraft» och »ås-vrede», och derför är åska (Fornsv. as-ikia, ursprungligen »guds-åkning») namnet på Tors framfart med blixt och dunder. I senare tid blef Oden, som bekant, den förnämste af åsarna, åtminstone inom den norsk-isländska mytologien, och han uppfattades då som alla de öfriges herskare och de flestes fader. I vissa källor uppfattas numera »åsar» icke längre som ett gemensamt gudanamn, utan betecknar den förnämsta och talrikaste klassen inom den nu rikt befolkade gudaverlden samt ställes särskildt i en viss motsättning mot en annan klass af gudomligheter, vanerna (se d. o.), hvilka dock i andra källor räknas till åsarna. Enligt Snorres strängt systematiserande framställning af den gamla mytologien voro de egentlige åsarna till antalet 12, men denna sannolikt från den klassiska mytologiens heliga tolftal (och möjligen äfven de tolf apostlarna) lånade siffra lyckas han icke nöjaktigt motivera. Han uppräknar nämligen blott elfva: Oden, Tor, Balder, Ty (Isl. Týr), Brage, Hemdall (Isl. Heimdallr), Had (Isl. Höðr), Vidar, Vale (Isl. Váli), Ull och Forsete, ty af de på samma ställe nämnde Njärd (Isl. Njörðr), Frö (Isl. Freyr) och Loke voro de båda förre vaner, den sistnämnde deremot af jätteslägt (men i sin egenskap af åsarnas kamrat kallad »Åsa-Loke»). För att fylla 12-talet måste man sålunda tillgripa någon af de annanstädes nämnde åsarna Vile, Ve, Höne (Isl. Hænir), Lodur, Härmod (Isl. Hermóðr), Mode och Magne, men valet bland dessa blir lika godtyckligt, som det blir svårförklarligt hvarför de öfrige skola uteslutas. — Den qvinliga motsvarigheten till åsarna bilda deras gemåler och systrar, de s. k. åsynjorna. Ordet åsynja (Isl. ásynja) förekommer blott inom den fornnordiska mytologien och tyckes vara okändt för öfriga germanska stammar. Såsom åsynjor anföras i de isländska källorna: Frigg (den förnämsta af alla), Saga (Isl. Sága), Er (Isl. Eir), Sjofn, Lofn, Vår (Isl. Vár), Vör, Syn, Hlín, Snotra, Fulla, Gnå (Isl. Gná), Idun, Nanna, Sif, Jord, Sol och Bil, stundom äfven trots deras afvikande börd Fröja (Isl. Freyja), som var af vanernas slägt, samt Gefjon, Sigyn, Gerd, Skade och Rind, hvilka egentligen voro af jättebörd, men i likhet med Loke upptagits bland gudarna. — Åsar och åsynjor bodde enligt den yngre, systematiskt utbildade mytologien i Åsgård, en midt i himlen belägen härlig nejd, der de rundt kring Idavallen residerade i en stor borg eller, enligt de yngsta källorna, 12 palats, ett för hvarje gud. Till Åsgård kom man från jorden öfver Åsbron, och man inträdde genom Åsgrinden. — Jfr vidare Mytologi, sp. 646 o. f. Ad. N–n.
Åsarne (stundom kalladt Åsan), socken i Jämtlands län, Bergs tingslag. 540 innev. (1892). Annex till Berg, Hernösands stift, Jämtlands södra kontrakt.
Källa: Project Runeberg ·
