Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen

Originalsida 25
Originalsida 25
Originalsida 24
Originalsida 25
24–25

Sida 25

Växter ...

af djur (mest insekter), vinden eller på annat sätt till märket. Fröhvita bildas först efter befruktningen.

21:sta kl. Monocotyledones. 22:dra kl. Dicotyhdones.

Dikotyledonerna delas i 2 underklasser: Choripetalae (med fribladig krona) och Sympetalae (med sambladig krona).

Sedan lång tid tillbaka har man indelat växterna i kryptogamer och fanerogamer (till de förra höra de tre första ofvannämnda afdelningarna, till de senare de båda andra), men denna indelning har intet verkligt systematiskt värde, ehuru i många fall mycket beqväm. — Kryptogamerna hafva också kallats sporväxter, emedan de föröka sig genom encelliga organ, sporer, och fanerogamerna kallas då i motsats dertill fröväxter (spermofyter), emedan de föröka sig genom frön, flercelliga kroppar, hvilkas vigtigaste del är växtämnet, växten i fostertillstånd. — Mossor, kärlkryptogamer och gymnospermer kallas med ett gemensamt namn arkegoniater, emedan de alla hafva ett honorgan af bestämd byggnad, archegonium (se d. o.).

Vetenskapen om växterna heter botanik (se d. o.). Den afdelning af denna, som sysselsätter sig med de utdöda växtformerna, kallas bl. a. paleobotanik eller växtpaleontologi (se Paleontologi 2); den del af den botaniska vetenskapen, som redogör för de olika växtformernas utbredning öfver jordytan, är växtgeografien (se d. o.). — Om växternas stora betydelse för menniskorna och djuren se bl. a. Beklädnadsväxter, Färgväxter, Födoämnen, Läkemedel, Vegetarism, Trä, Fodermedel, Utfodring.

Växternas rörelser. Se Rörelsefenomen och Växter, sp. 41.

Växternas sömn. Se Somnus plantarum.

Växtfibrer är ett af allmänheten begagnadt, men tämligen obestämdt uttryck af samma bemärkelse som växttrådar, eller trådliknande bildningar, erhållna af växter, t. ex. af deras bast eller af kärlknippen ur vissa blad (Agave, Phormium, m. fl.). Jfr Fiber. O. T. S.

Växtfibrin. Se Gluten.

Växtfysiologi. Se Botanik, sp. 962.

Växtgeografi (geografisk botanik) är den del af den botaniska vetenskapen, som redogör för de mångfaldiga olika växtformernas utbredning öfver jordytan samt söker upptäcka och angifva de skiftande orsakerna till denna utbredning. Många faktorer äro dervid verksamma: först och främst alla de förhållanden och omständigheter, som ligga till grund för ett lands eller en trakts klimat, samt vidare växternas större eller mindre behof af värme, fuktighet, ljus, skydd för vindar o. s. v., hvarjämte växternas fröspridnings- och fortplantningsförmåga samt deras härdighet och kraft att emotstå ogynsamma förhållanden dervid spela en stor rol. Äfven jordmånen har sin betydelse för växternas utbredning och trefnad, dock ej i den högre grad, som man förut antagit. Från geografisk synpunkt sedt, har man indelat växttäcket på jorden i bälten (zoner) till ett antal af åtta på ömse sidor om eqvatorn upp till polerna, vanligen med följande uppställning:

breddgradårlig medeltemperatur 1. eqvatorial-zonen 0° – 15° med + 28° – + 26° C. 2. tropiska » 15° – 23,5°» + 26° – + 23° » 3. subtropiska » 23,5° – 34° » + 23° – + 17° » 4. varmare
tempererade » 34° – 45° » + 17° – + 12° » 5. kallare
tempererade » 45° – 58° » + 2° – + 6° » 6. subarktiska » 58° – 66° » + 6° – + 4° » 7. arktiska » 66° – 72° » + 4° – + 0° » 8. polarzonen 72° – 90° » + 0° »

1) Eqvatorialzonen l. heta zonen, äfven kallad palmernas och pisangväxternas jordbälte efter sina kanske mest karakteristiska växter, har hög värme, stark fuktighet, rik mylla (humus) af förmultnade organiska ämnen, hvilket allt skänker den största yppighet åt växtverlden. Urskogarna äro genomdragna af lianer af hvarjehanda slag, bl. a. af Calamus-palmer. Den formrika vegetationen får icke rum på marken, utan vandrar upp åt urskogarnas stammar, såsom de talrika, ofta praktfulla, epifytiska orkidéerna och en mängd verkliga parasiter, hörande till fam. Lorantheae, Balanphoroae och Cytineae, med den närastående underbara Rafflesia Arnoldi. Der lefva de värderika palmerna, bananerna, kryddliljorna och många andra odlade och nyttiga växter, såsom bromeliacéer (ananas), euforbiacéer, urticacéer, rubiacéer (Cinchoneae), malvacéer, Büttneriaceae (kakao), leguminoser, sapotacéer (guttaperkaträd) och sapindacéer (guarana och såpnöten) samt jättegräset bambu och vid stränder och flodmynningar de för sin ohelsosamhet omtalta mangroveskogarna. — 2) Tropiska zonen, eller fikonträdens och de trädartade ormbunkarnas zon, öfverensstämmer i grunddragen med eqvatorialzonen och har i det hela samma växtformer. Det stora slägtet Ficus har der sina allra flesta arter. Talrika äro pepparrankorna, brödfruktträden och konvolvulacéerna. De trädartade ormbunkarna tillhöra denna zon. Å de torra fälten (pampas) i Central-Amerika finnas kakteer. I urskogarna sammanbindas träden af aristolochiéer, bignoniacéer m. fl. Orkidéer och de granmossliknande tillandsierna äro egendomliga epifyter. — 3) Subtropiska zonen, eller myrtnarnas och lagerträdens zon. I dessa trakter uppträda den tropiska växtverldens representanter mera enstaka. Dadelpalmen och dhumpalmen samt dvärgpalmen tillhöra ännu detta jordbälte, der icke längre råda samma fuktighet och höga värme, som i de föregående zonerna. Myrtenfamiljen och laurinéerna (lagern, kamferträdet, kanel etc.) nå der sin högsta utveckling. Kaktusliknande euforbiacéer och Dracaena-arter frodas der. Å södra halfklotet har man Kaplandets egendomliga flora af slägtena Strelitzia, Euphorbia, Stapetia och Mesembryanthemum, de flesta af dessa 3 sista slägten med tjocka, köttiga blad, en mängd Ericineae, pelargonior och proteacéer, hvilka sistnämnda äfven finnas i Australien, der de stora, resliga Eucalyptus-arterna samt teakträdet och akacier äro karakteristiska, och der Ericineae

Källa: Project Runeberg · ·