Sida 30
Växtgift ...
Erysiphe, till hvilket slägte hör »drufsjukans» svamp, E. (l. Oidium) Tuckeri. »Potatessjukan» åstadkommes af Phytophthora infestans, en snyltsvamp bland Peronosporaceae. Vinrankans nuvarande svåraste fiende är den s. k. »vinlusen», Phylloxera vastatrix, en insekt, som hör till skinnbaggarnas ordning. Larverna till en mängd steklar och flugor förorsaka »gall-utväxter» och andra missbildningar å en stor mängd växter, såsom »galläpplen» å olika ek-arter och »kikbär» å enen, hvars form för öfrigt påverkas af larven till en mygga, Coecidomyia juniperi. Många växtsjukdomar äro ännu icke till sin natur utredda; somliga synas bero på föregående yttre våld, såsom kallbrand i trädens stammar och grenar m. m. O. T. S.
Växtslem benämnas kollektivt sådana qväfvefria ämnen, som förekomma i växtriket och ej lösas i vatten, men deri svälla till geléartade massor. Växtslem förekommer rikligt i linfrön, qvittenkärnor, gummidragant och salep. P. T. C.
Växtsynonymik kallas sammanställningen af de namn, som af olika författare gifvits åt samma växt.
Växtsystematik. Se Botanik, sp. 962, 964, och Växter.
Växtvax, vegetabiliskt vax, kallas, till skillnad från bivax l. vanligt vax, ett slags vax, som är en omedelbar produkt af vissa växter, bland hvilka vaxpalmerna äro kända såsom de mest gifvande. I Sverige frambringas icke något vegetabiliskt vax, ty den afsöndring af detta ämne, som finnes å Myrica Gale och å de daggblåa grenarna af Saltix daphnoides samt å några andra buskar, är alltför ringa. Jfr Vax. O. T. S.
Växtägghvita. Se Ägghvita.
Växtämne, brodd, embryo (i de flesta svenska botaniska läroböcker oriktigt återgifvet med »grodd», se d. o.), bot., är, såsom namnet angifver, det i fröet inneslutna lilla ämnet till en ny växt, som vid fröets groning börjar sin utveckling och sedermera fortsätter densamma allt högre. Växtämnet utgöres af rotämnet, som förlänges till lillroten, hvilken tränger ned i jorden (eller utbreder sig i vatten, om växtens natur är sådan) och uppåt utvecklar ett eller två (stundom flere) hjertblad. Mellan dessa framträder stjelkämnet och förlänger sig uppåt, bärande först lågblad och sedan mellanblad (»örtblad»), samt slutligen utvecklar blomma och frukt. Hos några få växter utvecklas växtämnet först när fröet skall gro, så t. ex. hos flere Orchideae. Jfr Frö. O. T. S.
Vää. Se Vä.
Vögg (Viggo). Se Rolf Krake.
Wöhler, Friedrich, tysk kemiker, född d. 31 Juli 1800 i Eschersheim nära Frankfurt a. M., visade redan som skolgosse ett lifligt intresse för mineralsamlande och anställande af kemiska experiment samt upptäckte derunder förekomsten af selen i svafvelsyra från Böhmen. Han blef vid 20 års ålder student i Marburg, fortsatte der sina kemiska sjelfstudier och gjorde derunder märkliga iakttagelser öfver svafvelcyanföreningar. I Marburg fann dock hans lifliga fallenhet för kemiska studier ingen uppmuntran, hvarför han flyttade till Heidelberg, der Leopold Gmelin var professor, och der W. började sina arbeten öfver cyansyran, hvilka sedermera ledde till så vigtiga upptäckter. Der utförde han äfven sina banbrytande arbeten öfver intagna kemikaliers öfvergång i urinen. Sedan han 1823 vunnit medicinsk doktorsgrad, tillrådde honom Gmelin att öfvergifva medicinen och i stället helt egna sig åt kemien samt att söka få arbeta hos Berzelius i Stockholm. Denne emottog ock gerna en så lefvande ung kemiker, och under ett år (1823–24) vistades W. hos Berzelius, som på hans framtida verksamhet säkerligen utöfvat stort inflytande, hvilket kan spåras bl. a. af W:s ovanliga mångsidighet i forskning. Mellan Berzelius och W. uppstod ett aldrig brutet vänskapsförhållande till stort gagn för vetenskapen, ty W. öfversatte till tyskan Berzelius' årsberättelser och stora läroböcker. Återkommen till Tyskland, anställdes han 1825 vid Berlins Gewerbeschule, på hvars laboratorium han utförde ett högst betydande antal undersökningar inom olika områden af kemien. 1827 framställde han för första gången aluminium, och 1828 gjorde han den epokgörande upptäckten att cyansyrans ammoniumsalt kan förändras till urinämne, det första bekanta fallet att ett organiskt ämne kan uppstå af oorganiska ämnen. Samtidigt med W:s förut nämnda arbeten öfver cyansyran hade Liebig, då i Paris på Gay-Lussacs laboratorium, undersökt knallsyran och funnit för denna syra samma sammansättning, som W. funnit för cyansyran, hvilket föranledde Liebig att anse W:s arbete oriktigt. W. repeterade då sina försök och fann dem fullkomligt riktiga. Knallsyran och cyansyran voro lika sammansatta, ehuru ytterst olika till sina egenskaper, och detta var det första bekanta fallet af isomeri, hvilket begrepp sedermera blef af så utomordentligt stor betydelse för kemiens utveckling. W:s och Liebigs kontrovers öfver detta ämne slutade med vänskap för lifvet och ett samarbete, som frambragte en lång följd af de vigtigaste upptäckter. Det första arbete, som de gemensamt utgåfvo, var en undersökning öfver honingstensyran 1830. Följande år fick W. i uppdrag att i Kassel inrätta ett tekniskt läroverk, som öppnades redan 1832. Under vistelsen i Kassel utförde han gemensamt med Liebig i Giessen den epokgörande undersökningen öfver bittermandelolja (1832), det första arbete, genom hvilket en riktig inblick i de organiska föreningarnas sammansättningsart erhölls. Det väckte också samtidens odelade beundran. Under vistelsen i Kassel (1831–36) utförde W. dessutom en stor mängd andra undersökningar. 1836 tillträdde han den kemiska professuren vid universitetet i Göttingen, hvilken han innehade till sin död, d. 23 Sept. 1882. — Straxt efter flyttningen till Göttingen gjorde han den vigtiga upptäckten, att bittermandelolja uppstår af amygdalin, hvilken upptäckt meddelades Liebig och genom denne ledde till uppdagande af de sedermera enzym kallade ämnenas verkningssätt. Åren 1837 och 1838 arbetade Liebig och W. gemensamt med urinsyra, hvilken berömda undersökning ledde till upptäckten af ett
Källa: Project Runeberg ·
