Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen

och derunder. Denna sänka vidgar sig åt s. v., sträcker en vestlig arm mellan svenska fastlandet och den vidsträckta undervattensplatå, på hvilken Ö:s största ö, Gotland, med dess fortsättning norrut, Fårön, Gotska Sandön och grundet Kopparstenarna, hvila, samt en bredare arm söderut mellan Gotland och ryska kusten. Den vestra sänkan, som söderut räcker till midt emellan Gotlands södra udde och Öland, har att uppvisa Ö:s största uppmätta djup. Det träffas utanför Stockholms skärgård omkr. 25 km. ö. s. ö. från Landsort och lika långt s. s. v. från Hufvudskär, der bottnen på ett ställe sänker sig till 463 m. djup. Den östra 100-m. sänkan har på ett ställe, ungefär midt emellan Gotland och Kurland, 249 m. djup. Denna sänka upphör ungefär vid Memels breddgrad, hvarefter endast en isolerad fördjupning af 100–110 m. träffas närmare tyska kusten, i Danzigbukten. Den stora gotländska undervattensplatån höjer sig s. om Gotland till de vidsträckta Norra och Södra Midsjöbankarna (lägst 9 m. djup), böjer derefter mot v. och n. v. till svenska fastlandet, nära hvilket den uppbär ön Öland, som från fastlandet skiljes genom Kalmarsund. Längs svenska kusten från Stockholms skärgård till Kalmarsund följer en oafbruten skärgård, efter landskapen benämnd Södermanlands, Östergötlands och Smålands skärgård, med flere djupt i landet inskjutande vikar, såsom Södertelgeviken med Mörkö, Örsbaken, Bråviken, Slätbaken, Valdemarsviken, Syrsan, Gamlebyviken m. fl. Bland öarna på denna kust äro Arkö, Stora Askö, Eknö, St. Malmö, Hasselö och Runnö de största. — Sydvestra delen af Ö. har endast på ett ställe, n. ö. om Bornholm, mera än 100 m. djup. I allmänhet grundar den småningom upp mot v., så att djupet slutligen i utloppen är endast 14 m. i Stora Belt, 9 m. i Lilla Belt och 8 m. i Öresund. Skärgård förekommer i denna del af Ö. endast vid Blekingskusten, med öarna Sturkö, Aspö, Senoren, Hasselö, Tjurkö m. fl. Isoleradt midt i sjön ligger Bornholm. Invid tyska kusten ligga öarna Usedom, Wollin, Rügen, Hiddensö, Pöl och Femern. Strandlinien på den svenska och den finska sidan af Ö. har under historisk tid varit och är fortfarande underkastad förskjutning. Märken efter forntida högre vattenstånd kunna allestädes vid svenska och finska kusterna påvisas. Huruvida detta är beroende af en vattenminskning eller af landets höjning har länge varit en omtvistad fråga (se derom Landhöjning och Vattenminskning).

Salthalten hos Ö:s vatten är betydligt lägre än oceanens, beroende på den ansenliga mängd färskt vatten, som tillföres genom de många floderna. Största salthalten, omkr. 1,6 proc., träffas i södra delen. Mot n. aftager den hastigt, så att den omkring Gotland utgör endast ungefär 0,76, i Bottenhafvet 0,50 och i norra Bottenviken 0,34 proc. Likaså är salthalten mycket nedsatt i Finska och Rigavikarria. Nyaste undersökningar hafva gifvit vid handen, att numera icke någon underström af friskt, saltvatten inströmmar i Ö., till följd hvaraf gammalt, stagnerande saltvatten utgör bottenlagret i Ö:s djupare delar. Detta vatten har under tidens lopp till den grad beröfvats sitt innehåll af syrgas, att det närmar sig det tillstånd, då det blir odugligt att vidare underhålla högre organiskt lif. Deremot äro de öfre lagren till omkr. 60 m. djup rika på syrgas och planktonorganismer.

Vattnets rörelser. Ebb och flod förekomma icke i Ö. Deremot höjer och sänker vattenytan sig oregelbundet, beroende af lufttrycket och vindarna, hvarigenom skilnaden mellan högt och lågt vatten vid kusterna ofta uppgår till 1 m. (Om öfversvämningen d. 12–14 Nov. 1872 se Öfversvämning, sp. 597). Vindarnas förhållande till vattenståndet är emellertid mycket olika på olika ställen. I Bottenviken är vattnets fallande ett tämligen säkert tecken till påföljande nordlig vind. I Ålands och Stockholms skärgårdar bebådas denna vind deremot ej sällan af en föregående »uppsjö». — Hela Ö:s vattenmassa, hvarje ögonblick ökad genom de många floderna, sträfvar emot utloppen vid Belten och Öresund. Den häraf uppkomna normala strömmen framskrider i allmänhet långsamt i sydvestlig eller sydsydvestlig riktning, men uppnår vid de trängre passen, Qvarkarna, någon gång en hastighet af 4 knop. Denna ström omfattar största delen af vattenmassan; endast ytvattnet till omkr. 2 m. djup kan samtidigt vara stadt i strömning åt helt annat håll, beroende af vind och lufttryck.

Ö:s yta isbelägges aldrig fullständigt, men väl kan det under ovanligt långa och kalla vintrar inträffa, att så stora isband sammanfrysa, att isen ligger fast mellan t. ex. svenska fastlandet och Gotland. Det berättas, att isen till och med någon gång slagit brygga mellan Sverige och Tyskland. Ryktbar i historien är vintern 1658, då Belten tillfröso och Karl X Gustaf gjorde sitt berömda tåg öfver dem. Stora vidder hafva emellertid alltid öppet vatten äfven i södra delen af Bottenhafvet. Fullständig tillfrysning är vanlig endast i Bottenviken, Finska viken och Rigaviken. Som likväl isbildning alltid inträffar vid kusterna — med undantag under blida vintrar af Skånes södra kust och en del af danska och tyska kusterna — hindras sjöfarten på Ö. af is längre eller kortare tid hvarje vinter. I nordliga delen af Bottenviken börjar isbildningen stundom redan i Oktober och islossningen först långt fram i Juni, och man kan der under vanliga förhållanden icke påräkna öppet vatten under mera än 5 månader af året. Längre söderut är vintern kortare. Vid Gefle är vanligen under 7 1/3 månader öppet vatten, i Stockholms skärgård under 9 månader o. s. v. Vid islossningen besväras sjöfarten stundom länge af drifisen, som i Ö:s norra del drifver tillsamman i stora flak af ofta betydligt djup under vattnet och äfven af ganska betydlig höjd öfver vattenytan. Sådana s. k. »iskallar» stanna ofta på 8–10 m. djupa undervattensgrund. — Vindarna äro på Ö. vanligen nordliga och östliga under våren och försommaren, sydliga och vestliga på eftersommaren och hösten. Under högsommaren äro vindarna ytterst ombytliga och oftast svaga. Man har anmärkt, att i skärgårdarna stundom blåser en frisk eller till och