Sida 50
Yhlen ...
äfvensom halfylleväfnader, med 750 arbetare och ett tillverkningsvärde af 2,223,000 kr.
Användt till klädedrägt, är ylle i vissa fall oöfverträffligt, på grund af fårullens finhet, mjukhet och spänstighet samt framförallt dess värmesparande egenskaper. Mest värmesparande af allt ylle är flanellen, derför att den till följd af sin luckerhet förmår hysa den mesta luft. Ullen är mycket hygroskopisk, d. v. s. den eger i hög grad förmågan att ur luften upptaga och i sina porer förtäta vattengas (jfr Ull, sp. 1300). Kastadt i vatten, upptager yllet endast mycket långsamt vatten och fasthåller särdeles envist luften i sina porer samt förlorar icke genom vattenupptagningen helt och hållet sina elastiska egenskaper (i olikhet med linne och bomull). Dertill kommer, att fuktig ylleväf torkar mycket långsammare och afdunstningen försiggår mycket jämnare. Allt detta gör yllet så lämpligt till beklädnad, ty ju hastigare ett tyg suger till sig vatten och således på samma gång förlorar sin lufthalt, och ju fortare vattnet afdunstar (t. ex. vid svettning), dess större blir kroppens värmeförlust, hvaraf lätt förkylningssjukdomar följa. Men på en känslig och ömtålig hud utöfvar yllet ofta en obehagligt retande inverkan och framkallar derigenom äfven en ökad svettafsöndring. Ylleunderkläder hålla likasom ett ständigt lager af fuktig ånga mellan sig och kroppen, hvilket bidrager till att förvekliga huden. Hos halfylle äro dessa olägenheter i mindre grad för handen.
Yllemusslin. Se Musslin.
Ylleplysch. Se Plysch.
Yllestad, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, Slättängs tingslag. Areal 3,211 har. 781 innev. (1892). Y. bildar med Näs och Visttorp ett konsistorielt pastorat, Skara stift, Vartofta kontrakt.
Yläne, konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Virmo kontrakt, Åbo ärkestift, Finland. Areal 350 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,634 pers. (1890). I civilt afseende hör Yr. till Loimijoki domsaga, Ulfsby och Masku härad, Åbo och Björneborgs län. A. G. F.
Yme l. Ymer (Isl. Ymir), äfven kallad Örgelme (Aurgelmir), Nord. mytol., är enligt eddorna alla jättars (eller åtminstone alla köldjättars, »rimtursars») stamfader. Han uppkom i tidens begynnelse genom köldens och värmens sammanträffande i Ginnungagap (se d. o.) och särskildt af de etterdroppar, som stänkte dit från Elivågar. Han lifnärde sig af den mjölk, som rann ur den på liknande sätt uppkomna kon Ödhumlas (Auðhumblas) spenar. Denna återigen lefde af att slicka stenar, belagda med salt rimfrost, en sysselsättning, som på samma gång framskapade gudarnas stamfader, Bure (se denne). Emellertid hade Y. fått afkomlingar på det sätt att, medan han sof, en man och en qvinna växt fram under hans venstra hand, på samma gång som hans ena fot med den andra aflat en son, försedd med sex hufvud. Ehuru Bures son Bur (Burr, Borr) befryndat sig med Ymesättlingarna, beslöto dock hans tre söner, Oden, Vilje (se Vili) och Ve, att utrota detta onda slägte. I den af dem dödade Ymes blod drunknade alla hans otaliga afkomlingar så när som på ett enda par, rimtursen Bergelme och dennes hustru, som sedan fortplantade jätteslägtet. Nu företogo sig de nämnde tre gudarna att af Y:s kropp forma verlden. Af köttet blef jord, af blodet vatten, af benen berg, af håret träd, af hufvudskålen himlahvalfvet, af hjernan moln o. s. v. — Yrmir-myten är sannolikt af jämförelsevis sen upprinnelse och torde till stor eller största delen bero på bibliska berättelser (jfr t. ex. Noak), kristna legender och antika sagor, som under vikingatiden nått Norden, och hvilkas inflytande särskildt är märkbart i fråga om framställningen af verldsskapelsens detaljer. Jfr E. H. Meyer: »Germanische mythologie» (1891), och E. Mogk i Pauls »Grundriss der germ. philologie», I,. 1112 o. f. Ad. N–n.
Ymer, en tidskrift, som utgifves i Stockholm sedan 1881 af Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Likmätigt § 12 i dettas stadgar utgifver sällskapet genom sekreteraren, enligt styrelsens bestämmande, en tidskrift, i hvilken äfven redogöres för förhandlingarna vid sällskapets sammanträden. Tidskriftens namn, afsedt att utgöra ett slags motsvarighet till »Kosmos», är taget efter den nordiska mytologiens kaos-jätte Ymer, urämnet till den verld, som är föremål för geografiska studier, och dermed äfven till menniskoslägtet, hvilket är föremål för antropologisk forskning. Tidskriften utgafs första året i 4 häften, 1882–87 i 8 häften årligen och 1888–89 med 6 årshäften. Sedan 1890 är årshäftenas antal efter styrelsens beslut endast 4. Arkantalet var i de första årgångarna 15–16, bestämdes 1884 till 24, nedgick 1888 till 11 och fastställdes från 1890 till 18 årligen. Förutom redogörelse för sällskapets förhandlingar meddelas äfven en på franska affattad resumé af desamma, intagen i årgångens slut. 1884 infördes en ny afdelning, »Notiser», l. kortfattade underrättelser om nyare upptäckter och arbeten. Bland författare af uppsatser i tidskriften märkes ett flertal svenska polarfarare och Afrika-resande. Det främsta medarbetarenamnet är A. E. Nordenskiöld. — Föregångare till »Ymer» voro de af samma sällskap, hvilket till 1877 kallade sig Antropologiska sällskapet, utgifna »Tidskrift för antropologi och kulturhistoria» (1873–77), »Antropologiska sektionens tidskrift» (1878–80) och »Geografiska sektionens tidskrift» (1878–80).
Ymesfjeld [-fjell], en, som det synes, numera ur bruk kommen benämning på Jotunfjeldene eller en del af dem i Norge.
Ymisland, d. v. s. »blandningsland», land, hvars innevånare äro af blandad börd, är i den isländska Hervararsagan namnet på ett land, som uppgifves ligga mellan jättarnas och menniskornas hemvist. Namnet har sålunda ingenting att göra vare sig med Ume lappmark eller med jätten Yme, såsom åtskilliga äldre författare tänkt sig. Möjligen har den fantastiska föreställningen om ett dylikt land uppstått med anledning af de på gränsen mellan den finsk-lappska och den skandinaviska befolkningen förekommande blandade äktenskapen. Jfr K.
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·


















