Sida 94
Zarncke ...
delaktighet i en sammansvärjning emot konung Stefan, lät Zamojski ställa honom inför rätta och halshugga honom, 1584.
Zea. 1. En af Athens hamnar. Se Peiraievs. — 2. (Zia) Nygrek. namnform på Keos (se d. o.).
Zea, bot. Se Majs.
Zea-Bermudez, Don Francisco de, spansk statsman, f. 1772, var 1812–20 chargé d'affaires, generalkonsul och slutligen ambassadör i Petersburg, 1820–23 ambassadör i Konstantinopel och 1824–25 ministerpresident. Han var trots sin böjelse för despotismen — men en måttfull, »upplyst» sådan — kamarillan en nagel i ögat och störtades af denna. Han blef sedermera envoyé i Dresden (1826) och London (1828) samt konseljpresident (Okt. 1833), men måste i Jan. 1834 vika för Martinez de la Rosa. Han vardt 1845 senator och afled 1850.
Zeagonit. Se Zeolitgruppen.
Zebaoth l. Sebaot (Hebr., »härar», »härskaror»), i Gamla test. bestämning till eller namn på Israels gud i förbindelserna »Herren Z.», »Gud Z.», »Herren Gud Z.» o. s. v., som då betyda »härskarornas herre», härskarornas gud», »herren, härskarornas gud» o. s. v. Uttrycket förekommer också i Nya test. på två ställen, Rom. 9: 29 och Jak. 5: 4. Af sammanhanget på de olika ställen, der ordet förekommer, framgår, att det betecknar, dels att Jehovah (Jahveh) är den osynlige anföraren för Israels härar i striden mot Israels fiender, dels att han i allmänhet är härarnas gud, d. v. s. den, som afgör stridernas utgång, till seger eller nederlag, dels att han är de himmelska härskarornas herre, hvarvid man kan tänka antingen på stjernorna eller på änglarna eller på både stjernorna och änglarna. De lärde äro ännu af olika tankar om hvilken af alla dessa betydelser är den ursprungliga. J. P.
Zebeque. Se Chebeck.
Zebra. So Hippotigris.
Zebrahunden. Se Pungvargslägtet.
Zebråcynthus (Zebrocynthius, Sebrocynthus, Cebracynthus), Jacobus Johannis, biskop, född i Själevads församling, Ångermanland, d. 17 Nov. 1572, var son af kyrkoherden i nämnda församling Hans Bure, som 1590 flyttade till Säbrå socken. Efter denna ort och sin moders tillnamn, Zynthia, tog han sig namnet Z. Efter fleråriga studier vid Upsala och vid utländska universitet utnämndes han 1612 till logices professor i Upsala, med särskildt åliggande i fullmakten att föreläsa Ramus, 1616 till kyrkoherde i Vendel, blef d. 16 Juli 1621 kungl. hofpredikant och d. 10 April 1624 pastor primarius i Stockholm. Den 26 Jan. (ej d. 21 April) 1639 fick han, efter enhällig kallelse, fullmakt såsom biskop i Strengnäs (såsom sådan skref han sig ej Z., utan Jacobus Johannis Angermannus). Död derstädes d. 9 (ej d. 6) Juli 1642 och begrafven i domkyrkan. Han var en på både hufvudets och hjertats vägnar synnerligen begåfvad man, som lärde ej blott med munnen, utan äfven med lefvernet, såsom hans i Strengnäs domkyrka ännu befintliga epitafium upplyser. — Z. var kusin till Anders, Olof och Jonas Bure (se dessa). I sitt äktenskap med en dotter af ärkebiskop Nikolaus Bothniensis hade han flere barn, af hvilka sonen Nils (död såsom stadspresident i Norrköping 1681) upptog namnet Bure (Bureus) och 1654 adlades med namnet Burensköld. Af Z:s döttrar blef Kristina gift med ärkebiskop Stigzelius och Anna med den bekante diplomaten A. Gyldenklou.
Zebuana. Se Tagaliska språk.
Zebun l. indiske puckeloxen, Bos indicus (B. Zebu), zool., hör till nötdjurens familj (Bovidae) inom boskapsdjurens ordning (Pecora) och däggdjurens klass. Han har långa och hängande öron, ganska korta horn och öfver bogarna en fettpuckel. Färgen är rödbrun eller gulbrun, icke sällan också gulaktig eller hvit, ja äfven skäckig. De fleste naturforskare, från Linné till Darwin, antaga, att zebun är en särskild art, men andra hålla honom, liksom den här nedan nämnda »sangan», blott för en afart af nötkreaturet. För bådas arträttighet talar, att vissa delar af skelettet i väsentlig grad afvika från nötkreaturets; zebun har t. ex. en korskota och två svanskotor färre än detta, äfvensom han i sitt lefnadssätt skiljer sig icke obetydligt från detsamma: sällan söker skugga och ej går i vatten m. m. Zebun är hemma i Ostindien. Åtskilliga raser finnas. — I hela mellersta Afrika lefver en annan puckeloxe, sangan, B. africanus, hvilken är stor, smärt, men dock starkt byggd, högbent och tämligen långsvansad, med en väl utvecklad puckel och fullt 1 m. långa, vid roten nära intill hvarandra stående, utåt och framåt böjda horn, samt öfvervägande kastanjebrun till färgen. Denne oxe är stamformen till såväl den nu lefvande som den forntida egyptiska nötboskapen, af hvilken senare funnos tre raser, bland dem en allmänt utbredd långhornad, hvarur de helige apistjurarna togos.
Zecchino [-kīnå]. Se Zekin.
Zechsten (T. zechstein). Se Permiska systemet.
Zedekia l. Zedekja (Hebr. Zidkijah, »Jah, d. v. s. Jahveh l. Jehovah, är min rättfärdighet»). 1. Juda rikes siste konung, var konung Josias tredje son och hette egentligen Mattanja. Sedan hans broder Jojakin efter en kort regering blifvit afsatt af den babylonske konungen Nebukadnesar, under hvars välde Juda rike då kommit, gjorde Nebukadnesar Mattanja till konung under namnet Z. omkr. 599 f. Kr. Vid pass tio år derefter slöt Z., trots profeten Jeremias varningar, förbund med Egypten och afföll från Nebukadnesar, hvilket hade till följd Jerusalems förstöring efter en ettårig belägring och judafolkets bortförande i den babylonska fångenskapen. Z. måste se på huru hans barn slagtades, hvarefter hans ögon utstuckos, och han fördes i kopparfjättrar till Babel (2 Kon. 24: 17 och 25: 1–7; 2 Krön. 36: 10 f.). — 2. En falsk profet under Israels konung Ahabs tid, uppmuntrade konungen till det krig mot Syrien, i hvilket han fick sin bane (1 Kon. 22: 11, 12; 2 Krön. 18: 10, 23). J. P.
Zedler, Johann Heinrich, tysk bokhandlare, f. 1706, d. omkr. 1760 i Leipzig såsom
Källa: Project Runeberg ·
