Sida 97
Zarncke ...
(xanthogensyra 1824, merkaptan 1833 m. fl.), dels i fråga om platina- och fosforhaltiga föreningar. Hans arbeten utmärkte sig för ovanlig noggranhet, och en senare tid har godkänt mycket, som af hans samtid emottogs med tvifvel, t. ex. hans afhandling De chlorido platinae et alcohole vini sese invicem permutantibus (1830, fortsatt 1832 och 1834). En utförlig Haandbog i de organiske stoffens almindelige kemi utkom 1847. E. Ebg.
Zeisig, Johann Eleazar (kallad Schönau eller Schenau), tysk målare, f. i Lausitz 1740, d. i Dresden 1806, rymde från sin fader, en fattig linneväfvare, till Dresden, der han om dagarna födde sig såsom skrifvare hos en advokat och om natten öfvade sig i teckning, tills han lyckades blifva elev vid akademien. Han förvärfvade sig der den från Paris inkallade hofmålaren Louis Silvestres ynnest, så att han af denne togs med till Paris 1756, då Silvestre dit återvände. Der fick han skydd af dauphine, född prinsessa af Sachsen, och började utbilda sig efter Greuze och Netscher. Men 1770 kallades han tillbaka till Dresden samt blef 1772 direktör för teckningsskolan vid porslinsfabriken i Meissen, 1774 professor och 1777 direktör vid sidan af Giov. Battista Casanova vid akademien i Dresden. Hans hufvudarbeten äro Korsfästelsen (1790, i Dresdens Kreuzkirche) och en allegori öfver kurfurstinnans tillfrisknande (1772). För öfrigt kände han sig mest dragen till dåtidens franska genrebilder och porträtt. I Schwerins och Weimars museer finnas bilder af hans hand.
Zeising, Adolf, tysk estetiker, f. 1810 i Ballenstedt, var till 1853 gymnasielärare i Bernburg, bosatte sig derefter i Leipzig och flyttade sedermera till München, hvarest han dog 1876. Z. bekämpade från teistisk ståndpunkt åtskilliga af Vischers estetiska teorier (bl. a. om det sublima och det tragiska, se d. o., sp. 604–605) och uppställde i sitt arbete Neue lehre von den proportionen des menschlichen körpers (1854) följande lag för proportionen och symmetrien i den sköna gestalten: om ett i olika delar deladt helt skall synas formelt skönt, måste den mindre delen förhålla sig till den större delen så, som den större förhåller sig till det hela. Han påpekade derjämte, att ett helt kan delas på sådant sätt med tillhjelp af den matematiska lärosatsen om det gyllene snittet (se vidare d. o.). Denna proportionslags giltighet, som funnit sina vedersakare, sökte han utsträcka till alla naturens områden och konstens hela verld. Z. utvecklade sina åsigter vidare i Aesthetische forschungen (1855) och Die metamorphosen in den verhältnissen der menschlichen gestalt (1860). Han författade derjämte åtskilliga romaner och försökte sig äfven på sorgspelets område.
Zeissl, Hermann von, österrikisk läkare, f. 1817, blef 1845 med. doktor i Wien, 1850 docent och 1861 e. o. professor i syfilidologi. Från sin professur tog han afsked 1883 och dog 1884. Z. var en af sin specialgrens mest framstående representanter och åtnjöt ett stort anseende. Han utgaf bl. a. Lehrbuch der syphilis und der mit dieser verwandten örtlichen venerischen krankheiten (3:dje uppl. i 2 bd 1875).
Zeist l. Zeyst, en af de vackraste byarna i Nederländerna, prov. Utrecht, 8 km. ö. om staden Utrecht. Den tillhörde förr grefvarna af Nassau, men såldes i midten af 1700-talet till en köpman i Amsterdam, som öfverlät den åt en herrnhutareförsamling. Herrnhutarna hafva der utvecklat en liflig industri (porslin, metallarbeten, ljus, tvål, handskar, skoarbeten, möbler och andra träarbeten m. m.) samt hafva förträffliga läroanstalter och försörjningsinrättningar. Omgifningen är ovanligt bördig, med omvexlande blomster-, köks- och fruktträdgårdar, löfskog, ängar och åkerfält.
Zeitblom, Bartolomeus, tysk målare, tillhörande den schwabiska skolan, var enligt samtida intyg i urkunder borgare i Ulm 1484–1518 samt förmodligen lärjunge af Hans Schüchlin i samma stad (han var nämligen sedan 1483 gift med dennes dotter och hjelpte honom i hans arbete). Han påverkades också af den från Martin Schongauer utgående riktningen. Z. är en mästare med rättframhet, renhet och uppriktighet i känslan, på en gång duktig i sin förmåga och blygsam i sitt uppträdande. Man känner igen hans blonda typ och hans figurers ofta magra extremiteter. Särskildt är han bekant såsom den främste af sina samtida tyskar i behandling af draperiet. Likaså berömmes han för sin färg såväl i karnation som i draperi, och särskildt är hans gedigna faktur att beakta under en tid, som var starkt handtverksmässig. En svaghet har han gemensam med sina samtida flandriska mästare, nämligen en viss osäkerhet, när det är fråga om handling, hvaremot han eger stor förmåga att värdigt framställa ett lugnare förlopp och i synnerhet enstaka helgonfigurer, genomträngda af den religiösa känslans värme, ehuru utan allt svärmeri. Från Z. härrör ett altarverk, å hvars flyglar han målat S. Nicolaus och S. Franciscus från Assisi samt Kristus på Oljoberget (utanpå) och såsom sockel bild (predella) Frälsaren med sina sår mellan två helgon (1488, i Stuttgarts fornsamting), samt ett annat med Kristi födelse och Frambärandet i templet (inuti), Bebådelsen (utanpå) och på sockeln Kristus mellan apostlarna och Veronikas svetteduk med Kristusanletet. Af öfriga framstående arbeten märkes ett par stora altarflyglar med de två Johannes, Bebadelsen och Besöket hos Elisabet och i sockeln framtill de fyra kyrkofäderna samt baktill ännu en gång Veronikas svetteduk (nu i Berlins museum), vidare en omfångsrik cykel å dubbla flygelpar på ett berömdt altarverk i Blaubeuren, med icke mindre än 16 kompositioner ur Johannes döparens lif (nu i Augsburgs galleri). För öfrigt finnas liknande verk af honom i en kyrka i Bingen, i Siegmaringen, i Nürnbergs Morizkapell, i Münchens pinakotek, i Karlsruhe och Stuttgart. Hans senast daterade verk (1504) finnes i Augsburg. C. R. N.
Zeituni l. Zituni. Se Lamia.
Zeitz, stad i preussiska regeringsomr. Merseburg (prov. Sachsen), vid Weisse Elster, och jernvägslinierna Weissenfels–Gera och Lepzig–Z. af preussiska statsbanorna. 21,680 innev. (1890), hvilka drifva en mångsidig industri
Källa: Project Runeberg ·
