Sida 237
Dewall ...
Malmö stad (sedan 1895) samt 1891–94 och 1896 varit ordförande i ett af kammarens tillfälliga utskott och 1895 i ett särskildt utskott för arbetare-försäkringsfrågor. Vid industri- och landtbruks-utställningarna i Malmö 1896 var han bestyrelsens ordförande.
Dicksonia L'Hérit., bot., växtslägte tillhörande nat. fam. Cyatheaceae bland ormbunkarna, uppkalladt efter den engelske botanisten James Dickson (1738–1822). Till detsamma hör ett tjugotal i tropikerna och den varma tempererade zonen lefvande arter med kraftig, krypande eller upprät stam och stora upprepade gånger parbladiga blad. Ett par af arterna odlas ej sällan i växthus, äfven i Sverige. G. A
*Dicksons hamn ligger på östra sidan af Dicksons ö, enl. Nordenskiöld under 73° 30' n. br. och 80° 55' ö. lgd fr. Greenw. Vegaexpeditionen låg der för ankar d. 6–10 Aug. 1878, och 1882–83 hade holländarna der en polarforskningsstation.
*Dicotyles, Dicotylidae. Se Nafvelsvinen.
Dicranoceras furcifer, zool. Se Gaffelantilopen.
Dictamnus. D. alba heter på svenska nattfackla.
*Dictyonema hade enligt senare iakttagelser ett strutlikt polyparium. Jfr Graptoliter, sp. 1470.
Dictyototeae, bot., är en liten ordning bland de bruna algerna innefattande endast en familj, Dictyotaceae, af hvilken Dictyota dichotoma med tunnt, regelbundet dichotomiskt grenad bål förekommer vid Skandinaviens kuster. Dessa alger ega en ganska högt utvecklad bål, äro fästa med rhizoider och hafva en äfven i anatomiskt afseende väl differentierad stam. Fortplantningen sker dels på könlös väg, genom sporer utdanade i särskilda sporangier, dels ock efter befruktning af oogonier med en äggcell genom spermatier bildade i antheridier. G. A.
Didache ton dodeka apostolon. Grek. (»De tolf apostlarnas lära»), vanligen blott Didache (»lära»), en af okänd författare omkr. 150 e. Kr. i Egypten på grekiska affattad skrift, som kyrkohistorikern Eusebius omkr. 325 i sin klassificering af den äldre kristna literaturen efter dess väred anför bland antilegomena (se d. o.) i gruppen n:o 2, efter Barnabas' bref och före Johannes' uppenbarelse. Till samma slag af skrifter hänföres den också af Athanasius år 367 jämte Syrachs bok, Vishetens bok, Ester, Judit, Tobias och »Herden» af Hermas. Bland »apokryferna» nämnes den slutligen af patriarken i Konstantinopel Nikeforos (d. 828) tillsammans med åtskilliga af ofvan anförda skrifter. Den intog sålunda en mera känd och framstående plats i den gammalkristna literaturen. Ända till 1875 ansåg man den emellertid vara förkommen, men då upptäcktes den i Jerusalemsklostrets bibliotek i Konstantinopel af metropoliten i Seres Filotheos Bryennios (född 1833, sedan 1877 ärkebiskop i Nikomedia) och utgafs af honom 1883. Dess omfång är ungefär lika med t. ex. Galaterbrefvets. Fyndet väckte stort uppseende inom den teologiska verlden och var i flere afseenden betydelsefullt. Didachés ändamål var att utgöra en kort vägledning för de kristnes lif och innehåller, utom ett och annat uttryck, som påminner om Johannes' evangelium, citat ur Gamla test., Barnabas' bref och Hermas' »Herde», men mest ur evangelium enl. Matteus och Lukas. Den börjar med att tala om två vägar, ljusets och mörkrets, och framställer i anslutning dertill en kristen sedelära, talar vidare om dophandlingen och dopformuläret, om fastande (onsdag och fredag), om den dagliga bönen (»Fader vår» tre gånger om dagen), om tacksägelsebönen vid nattvardsfirandet, om mottagande och herbergerande af resande apostlar, profeter, lärare och församlingsmedlemmar, hvarvid angifvas kännetecken på sanna och falska profeter, innehåller slutligen bestämmelser om nattvardens firande hvarje söndag, om församlingsämbetena samt om den broderliga umgängeisen och bestraffningen inom församlingen, hvarefter följer uppmaning till vaksamhet med erinran om den yttersta tidens nöd, antikrists uppträdande, de trognas uppståndelse och Kristi återkomst. Jfr O. von Gebhardt och A. Harnack: »Texte und untersuchungen zur geschichte der altkristlichen litteratur», 2:dra bandet, 1886. J. P.
*Didascalia (Didaskali). — 4. Se Predikan, sp. 161.
Didelphyidae, zool. Se Pungråttorna.
Dido, en afdelning af lesgerna (se d. o.).
*Didot. — Hyacinthe Firmin D. afled 1880.
*Didriks-sagan (Sp. 1167, r. 9). Konung Teoderik dog 526 (ej 493).
Didunculus, zool. Se Samoa-dufvan.
*Didym. Enligt nyare undersökningar innehåller didym, med atomvigten 147, ett grundämne samarium (se d. o.), och den derifrån befriade didymen befanns genom Auer von Welsbachs undersökningar 1886 innehålla ännu ett obekant grundämne, praseodym, med atomvigten 143,6, och hvars salter äro gröna. Didym, befriad från dessa inblandningar, har erhållit namnet neodym och uppgifves hafva till atomvigt 140,8. Neodym utgör hufvudmassan af den forna didym, ger röda salter, men icke brun superoxid. Superoxidbildningen beror nämligen på närvaro af praseodym, som har en svart superoxid, antagligen Pr O2. Huruvida neodymen är ett enkelt ämne eller låter uppdela sig i andra element är ännu oafgjordt. P. T. C.
Didyme, en af de Lipariska öarna (sed. o.).
Didymis, Lat. Se Testikel.
Didymiskt komma, musikt. Se Komma 2.
Didymosurus, paleont. Se Gleichenia.
Dieburg [dīb-], stad i hessiska prov. Starkenburg, vid jernvägen Mainz–Aschaffénburg. 4,493 innev. (1890). D. var fordom fästning och omgifven af delvis ännu befintliga murar och torn. För stadens romerska ursprung tala der funna mynt, askurnor m. m. samt ett i gamla staden upptäckt romerskt bad.
Diecesansynod (jfr Dieces). Se Prestmöte.
*Diefenbach, L., afled i Darmstadt 1883.
Dieffenbach [dīf-], Georg Christian, tysk visdiktare och författare af uppbyggelseskrifter, f. 1822 i Schlitz, Hessen, der han sedan 1855 är kyrkoherde, har skrifvit omtyckta barnvisor (flere samlingar) och dikter samt andaktsböcker, af hvilka finnas i svensk öfversättning »Ord och
Källa: Project Runeberg ·
