Sida 271
Dramatiska teatern ...
höger- och venstervridande samt optiskt inaktiv glukos, af hvilka den högervridande är det vanliga drufsockret, som härstammar från sorbit, icke, som man förut trott, från mannit. P. T. C.
Drummond [drö'mmönd], Henry, skotsk geolog, teologisk skriftställare, f. 1851 i Stirling, studerade teologi och naturvetenskaper vid Edinburghs och derefter vid Tübingens universitet. Han blef 1877 e. o. och 1884 ord. professor i naturvetenskaper vid Free church college i Glasgow. D. reste med prof. Geikie i Klippbergen och sydligare hälften af Afrika för botaniska och geologiska undersökningar samt utgaf skildringen Tropical Africa (1888, 3:dje uppl. 1890; »Central-Afrika», 1890). Sistn. år reste han i Australien och Japan. D:s arbete The natural law in the spiritual world (1883, omkr. 30 uppl.; »Naturens lagar och andens verld», 1888, 4:de uppl. 1891; ny öfvers. s. å.) söker uppvisa, att samma lagar äro måttgifvande för naturens verld och för andens, särskildt det religiösa och etiska lifvet. Ehuru D. deri med lärdom och skarpsinne sökte lägga en vetenskaplig grundval för kyrkans lära, angreps han i en mängd motskrifter från ortodoxt håll. Stor spridning hafva äfven åtskilliga föredrag af D. vunnit, bl. a. The greatest thing in the world — love (1890; tre svenska öfvers, s. å.) och The program of christianity (1891; två svenska öfvers, s. å.). I The ascent of man (1894; »Människans utveckling», s. å.) vill han häfda tillvaron af vissa altruistiska l. osjelfviska faktorer i det »naturliga urvalets» process.
Drumont [drymå'ng], Édouard Adolphe, fransk skriftställare, född i Paris 1844, vardt medarbetare i en mängd pressorgan och utarbetade praktverket Les fêtes nationales à Paris (1878) samt ett af Franska akademien prisbelönt arbete öfver de historiska minnena i Paris (Mon vieux Paris, 1879), hvarefter han sökte på fransk botten öfverflytta den antisemitiska rörelsen medelst sina pepprade arbeten La France juive (2 bd, 1886; många uppl.), för hvilket han dömdes till böter, La fin d'un monde (1888; »En döende verld», s. å.), La dernière bataille (1890) och Le secret de Fourmies (1892), hvilka publikationer invecklade honom i några dueller. Han har vidare i offentliga föredrag gifvit luft åt sitt judehat.
Drupa, bot. Se Stenfrukt.
Drus, bot., kallas en samling af med hvarandra hopväxta kristaller, vanligen af oxalsyrad kalk, som ofta uppstår i cellerna hos särskildt dikotyledona växter såsom en produkt vid ämnesomsättningen. Jfr Assimilation. Suppl., sp. 426. G. A.
Drusig struktur, miner. Se Drus och Malm 1.
Drusjina. Se Druzjina. Suppl.
Drusjinin. Se Druzjinin. Suppl.
Druthmar, Kristian, munk i klostret Corbie i Picardie i förra hälften af 800-talet, kom mot midten af årh. till Stablo i stiftet Liège och förklarade för dervarande munkar den hel. skrift samt sammanskref för dem en kommentar till Mattei evangelium, som fördelaktigt utmärker sig för klarhet i framställningen och framhåller den historiska betydelsen såsom grunden till all insigt, hvilken först måste utforskas och hvilken den mystiska är underordnad. Han var följaktligen en motståndare till den af Paschasius Radbertus formulerade transsubstantiationsläran. D. var en af medeltidens lärdaste skrifttolkare, framstående i synnerhet genom språkkunskaper, hvarför han ock fick tillnamnet Grammaticus.
Druzjina (Drusjina), riktigare form för Druchina (se d. o.). Jfr bd 14, sp. 1544–45.
Druzjinin, Aleksandr Vasiljevitj, rysk romanförfattare och kritiker, f. 1824 i Petersburg, d. 1864, utgaf tidskriften Läsebiblioteket och handhade den journalistiska kritiken ur rent estetisk synpunkt, men utmärkte sig mera i essayn. Grundlig kännare af engelska literaturen, skref han värdefulla studier öfver Sheridan, Shakspere, Crabbe, Scott m. fl. och öfversatte några Shakspere-dramer. D. författade tre större berättelser, af hvilka den bästa, Polinka Sachs (1847), är genomträngd af sådan känslovärme och djup lifsuppfattning, att den hör till ryska novellistikens prydnader. Han tog initiativet till den 1859 i Petersburg stiftade understödskassan för hjelpbehöfvande skriftställare och lärde.
Dryandra, bot., växtslägte. Se Proteaceae.
*Dryas octopetala, bot., har under istiden varit utbredd ej blott i de trakter, der den nu finnes, utan äfven vida längre söderut. Se vidare Fjällsippan.
Dryas-zonen, geol., den senglaciala sötvattensaflagring, som hvilar omedelbart på istidens morän och som karakteriseras genom sådana arktiskt-alpina växter som Dryas octopetala, Salix polaris, S. herbacea, S. reticulata, Betula nana m. fl. Aflagringen utgöres vanligen af lera eller sand, stundom af gyttja eller snäckgyttja. Af djurlemningar från denna zon må, utom sötvattensmollusker och ostrakoder, nämnas ren samt ett litet arktiskt kräftdjur, Lepidurus (Apus) glacialis. Jfr Fjällsippan. A. G. N.
Dryckeskonung. Se Arbiter bibendi och Symposion.
*Dryobalanops. Borneén, beståndsdel af den s. k. kamferoljan hos Dryobalanops, har den för en terpén vanliga sammansättningen C10 H16 (ej C20 H16). — Den vanliga kamfern är att uppfatta såsom borneokamferns (borneolens) keton (se Aceton). C. G. S.
*Dryselius, E. B., föddes i Ljungby socken, Kronobergs län.
Držić [derṡitj], Georg. Se Serbiska språket och literaturen, sp. 902.
*Dråp. Efter den ändring Norges strafflag 1889 undergått behandlar denna lag sådana fall, då någon genom uppsåtlig misshandel dödat annan utan att hafva haft uppsåt att dräpa, icke vidare såsom dråp, utan såsom misshandelsbrott. För uppsåtligt dråp (uttrycket dråp då taget i inskränkt betydelse, så att det ej inbegriper mord) förekommer ej längre dödsstraff (det fall allena undantaget, då sådan gerning begås af den, som redan är underkastad straffarbete på lifstid). Äfven i Finland är numera enligt den nya strafflagen af 1889 högsta, straffet för detta brott (i lagen benämndt »viljadråp») straffarbete (»tukthus») på lifstid, under det att deremot för mord kan dömas till dödsstraff. För vållande till annans död stadgar denna lag fängelse i högst tre år eller böter ej under 50 mark. J. H–r.
Källa: Project Runeberg ·
