Sida 311
Eksjö ...
har konstaterat, att ingen fosforoxid finnes. Prof A. Schrötter i Wien upptäckte 1848, att egenskapen hos vanlig fosfor att under vissa omständigheter antaga en röd färg berodde på fosforns förvandling i en allotropisk modifikation, som nu vanligen benämnes röd fosfor, och en beqväm metod att framställa sådan uppfanns samtidigt, af hvilken Böttger synes hafva genast begagnat sig (jfr Böttger, R. C. Suppl.). Emellertid ställde sig ännu i åratal hinder för uppfinningens tillgodogörande inom tändsticksindustrien, och saken tycktes allestädes hafva råkat i glömska, då J. E. Lundström (se denne) i Jönköping 1855 uttog sitt epokgörande patent på fosforfria tändstickor, hvilket i realiteten ej väsentligen afviker från Paschs ofvannämnda. Jfr Kompression, Pnevmatisk och Tändstickor.
Eldfarliga oljor. Såsom sådana äro, enl. k. kung. d. 27 Mars 1885, att räkna alla flytande kolväten (petroleum och de genom destillation af skiffer, stenkol, brunkol, torf, ved, harts m. fl. ämnen beredda s. k. råoljor, och flyktiga oljor), så framt de, vid pröfning å Abels apparat för undersökning af eldfarliga oljor, vid 40° C. eller derunder afgifva antändbar ånga. De af dessa oljor, som redan vid 22° C. och derunder afgifva antändbar ånga (gasolja, rå petroleum m. fl.), kallas mycket eldfarliga, de öfriga (fotogen, astralolja m. fl.) mindre eldfarliga. Om kontrollen å eldfarliga oljor se Fotogen. Om rätten att tillverka sådana, om upplag samt minuthandel med och transport af dem se k. förordn. d. 26 Nov. 1875.
*Eldhandvapen. Det i svenska hären nu brukliga geväret är en förändring af 1867 års gevär och benämnes »1867–89 års gevär». Förändringen bestod hufvudsakligen deruti att den gamla pipan med 12,17 mm. kaliber utbyttes mot en ny med 8 mm. kaliber, hvarjämte slutstyckets gren blifvit längre och utdragaren mera kraftigt verkande. Geväret är en enkelladdare, d. v. s. laddas skott för skott och fordrar ett särskildt handgrepp för hvarje patrons införande. Det väger utan bajonett 4,0 kg. Refflornas antal är 6, laddningen utgöres af 3 gr. röksvagt krut, kulan är försedd med mantel af kopparnickel och väger 14,5 gr. — Beträffande gevärsfrågans lösning i Sverige beslöts år 1889, att till en början ett behöfligt antal gevär skulle förändras till vapen med liten kaliber, hvilka, så fort ske kunde, skulle utlemnas till fältarmén, samt att man med erfarenhet från utlandet skulle under tiden utvälja det tidsenligaste repetergeväret, hvarefter de förändrade gevären, så snart de nya repetergevären blifvit anskaffade, skulle öfverflyttas till landstormen. Såväl 1892 som 1893 års skjutkommissioner gåfvo företräde åt Mausergeväret. Detta 1896 till nyanskaffning antagna repetergevär har en kaliber af 6,5 mm., dess vigt utan bajonett är 3,8 kg. Reftlornas antal är 4, laddningen utgöres af 2,3 gr. röksvagt krut, kulan är försedd med en mantel af kopparnickel och väger 10,1 gr. Magasinet rymmer 5 patroner, liggande sicksack i tvänne rader, hvarigenom detsamma ej skjuter utanför stocken. Geväret kan användas äfven som enkelladdare. I tabellen å sp. 619–620 finnas upptagna de i olika land antagna gevären.
I Sverige antogs 1894 en karbin med samma kaliber och konstruktion som det till nyanskaffning antagna Mausergeväret. Karbinens vigt är 3,3 kg. och utgångshastighet 700 m.; ammunitionen är densamma som för geväret — Om den svenska arméns revolver se d. o. — De mål, till hvilka f. n. gevärsteknici sträfva, äro 1:o) minskning af kalibern, hvarigenom vinnas fördelar i ballistiskt afseende och mindre patronvigt, som möjliggör en större ammunitionsmängds medförande, och 2:o) ett sätt för en ännu hastigare eldgifning. Gränsen för en minskning af kalibern torde f. n. vara 6,5 mm. Försök med gevär af 5 mm. kaliber hafva visserligen anstalts, men icke utfallit fullt gynsamt. Ett materiel, tillräckligt hållfast mot den vid minskad kaliber uppstående större frestningen på pipan, har ej kunnat framställas. Emellertid har i Förenta staterna för marinen 1895 antagits ett af Lee konstrueradt gevär med pipa af nickelstål och en kaliber af 6 mm. — För vinnande af en hastigare eldgifning hafva gevär konstruerats, hos hvilka genom automatisk laddning och mekanismens stängande samt eventuelt äfven affyrning eldhastigheten uppdrifvits ända till 120 skott och derutöfver i minuten. Till utförande af dessa förrättningar användas krutgasen och den kraft denna utvecklar vid skottlossningen. H–r.
El-Djesari. Se Ibn-el-Athir.
El Djib, by i Palestina, det forna Gibeon.
*Eld märke. Blodkärlssvulsternas vetenskapliga namn är telangiektasier. — Jfr Födelsemärke.
Eldqvarn. Se Qvarn.
Eldria. Se Ria.
*Eldsberga, socken. 4,818 har 1,442 innev. (1895).
*Eldslandet fick sitt namn af Magalhães, hvilken under sin färd (1520) genom det efter honom uppkallade sundet, varseblef en mängd eldar, som infödingarna tändt längs kusten. E. delades enligt ett d. 23 Juli 1881 afslutadt gränsfördrag mellan Chile och Argentina så, att till sistnämnda land hör den öster om 68° 34' v. lgd fr. Greenw. belägna delen af hufvudön med Staaten island, med en areal af 21,048 qvkm. Den argentinska delen bildar »gobernacion» Tierra del Fuego med tre departement. Förvaltningens säte var förut Uschuaia vid Beaglekanalen, men är nu Buen Suceso längre österut. Den större, chilenska delen, i hvilken på sista tiden upptäckts rika lager af ädla metaller, tillhör territoriet Magallanes. Infödingarna, hvilka man förr kallade pesjeräer, tillhöra tre väl skilda grupper: ona, vid Atlantiska hafvet, jaghan, på södra kusten, och alakaluf, på vestkusten. Ona äro patagonier (tehuelche), som tämligen sent gått öfver sundet; äfven alakaluf, en gren af araukanerna i Anderna, hafva invandrat från fastlandet. Jaghan, sannolikt direkta afkomlingar af ögruppens ursprungliga ras, bebo uteslutande kusterna på ömse sidor om Beaglekanalen. De karakteriseras af låg panna, utstående kindkotor, stora, svällande läppar, svarta ögon, groft, svart hår samt oproportionerligt stort hufvud och öfverkropp i förhållande till de ytterst spensliga och krokiga benen. De gå nästan alldeles nakna (endast öfver kroppen kastade skinn), trots det omilda luftstrecket, och hemta sin
Källa: Project Runeberg ·
