Sida 337
Engelmann ...
kalksalter koagulera pektin, hvarvid gelé bildas. Dess verkan hindras af syror, men framträder, när syran neutraliserats. De hydrolytiska enzymen äro många. En del, de proteolytiska, hydrolysera ägghviteämnen, de diastatiska kolhydrat o. s. v. under sockerbildning, de lipolytiska hydrolysera fett. Till proteolytiska enzym höra pepsin i magsaft, trypsin i bukspott, ingluvin i hönskräfvan, papain i gurkträdets (Carica Papaya) frukt. Till diastatiska enzym höra ptyalin (hvars tillvaro är f. n. omtvistad) i saliv, pankreas-diastas i bukspotten. Inom växtriket äro de diastatiska allmänt utbredda och förekomma i synnerhet i groende, stärkelserika frön. Till dessa enzym höra dfastas, som öfverför stärkelse till dextrin och maltos, invertin l. zymas, som förekommer allmänt i växtriket, i synnerhet i jäst, och förvandlar rörsocker till glukos och fruktos. Äfven i djurkroppen förekommer ett likartadt enzym. Emulsin i sötmandel hydrolyserar glykosider, myrosin i senap hydrolyserar myronsyra och ger dervid senapsolja, socker och kaliumsulfat. — Lipolytiska enzym äro foga studerade, men tyckas förekomma i bukspotten samt i växter. Till enzymen ansluta sig de s. k. toxalbuminerna, egendomliga, giftiga, med ägghviteämnen beslägtade substanser, t. ex. abrin uti ärterna af Abrus precatorius, lupinotoxin i vissa slag lupinfrön, ormgift och spindelgift, gift i vissa fiskar. Genom renodling af vissa bakterier och lösningarnas fällning med alkohol kunna med konst framställas hithörande ämnen, såsom tuberkulin, antikolerin, mallein af tuberkel-, kolera- och rotsbaciller. P. T. C.
*Enåker, socken. 10,045 har. 1,066 innev. (1895).
*Enånger. 1. Tingslag, ingår i Norra Helsinglands domsaga och fögderi samt omfattar hela E. pastorat. 40,983 har. 6,101 innev. (1895). — 2. Socken. 29,850 har. 2,964 innev. (1895). Pastoratet tillhör Helsinglands Norra Nedre kontrakt.
*Enåsa kapell. 292 innev. (1895). Hasle pastorat tillhör Mariestads kontrakt.
Eogen (af Grek. eos, dagning, och genein, födas), geol. Se Tertiärsystemet.
Eolsgrottor. Se Vindhålor.
Eophytonsandsten, geol., den kambriska sandstenens i Vestergötland nedre afdelning, så benämnd efter de i densamma förekommande föremål, eophyton, som på sin tid oriktigt uppfattades såsom växtfossil. Den innehåller dessutom åtskilliga andra spår, aftryck af medusor, en armfoting (Mickwitzia monilifera) etc. Jfr Cruziana. Suppl., Eophyton och Fukoidsandsten. A. G. N.
Eosander, Nils. Se Lillieroot.
Eosin. Se Fluorescein. Suppl.
E P, förkortning på telegram för estafette payée, Fr. (gångbud betaldt).
Epakto, Nygrek. Se Lepanto.
Epeiros, den grekiska namnformen för Epirus.
Épernon [epärnå'ng], Jean Louis de Nogaret, hertig af E., fransk statsman. Se under Nogaret.
Ephelides (af Grek. epi, vid, och helios, sol). Se Fräknar.
Ephemera (af Grek. epi, på, under, och hemera, dag), med., ett kortvaraktigt febertillstånd utan symtom från något särskildt organ. J. E. J–n.
Epicarpium, bot. Se Pericarpium.
*Epidaurus. 1881 började för det grekiska arkeologiska sällskapets i Athen räkning under ledning af Kavvadias gräfningar i E. Teatern, en rundbyggnad (tholos), Asklepiostemplet och den stora pelaresal (abafon), der patienterna lågo, hafva blottats. Byggnaderna äro jämnade med marken; endast fundamenten och arkitekturfragment finnas qvar. Ett stort antal statyer och inskrifter, som bl. a. innehålla berättelser om underkurer, som egt rum i Asklepioshelgedomen, har påträffats. Jfr Kavvadias: »Les fouilles d'Epidaure» (1893).
Epidemisk hjernfeber. Se Dragsjuka.
Epididymis. Se Testikel. — Epididymitis. Se Orchitis.
Epifani. Se Epiphania.
Epigenes (af Grek. epi, på, och genesis, alstring), embryol., en åskådning inom utvecklingsläran (embryologien), hvilken först framträdde såsom en opposition mot den af Haller, Bonnet, Spallanzani m. fl. hyllade evolutions- eller preformations-teorien, d. v. s. den läran att i ägget finnas alla den fullt utbildade organismens olika delar förebildade. Embryots utveckling är enligt denna äldre åskådning endast en tillväxt af förut bildade former. Enligt den epigenetiska uppfattningen, hvars förnämste förkämpe var K. F. Wolff (d. 1794), utgör ägget en formlös massa, ur hvilken embryot nybildas. Denna uppfattning trängde småningom igenom vid början af 19:de årh. I våra dagar kan den gamla striden mellan evolutionister och epigenesister sägas hafva upplågat på nytt. Den gäller dock numera ej ägget, utan den substans, som anses utgöra det materiella substratet för anlagens öfverförande från fader- och moderorganismen till embryot, de s. k. kromosomerna (se Ärftlighet). De moderna evolutionisterna antaga från början skarpt uttalade olikheter mellan de smådelar, af hvilka kromosomerna bestå, och dessa olikheter motsvara skillnaden mellan den utvecklade organismens olika delar. Epigenesisterna i våra dagar antaga deremot en likformig anlages-substans, ur hvilken småningom under utvecklingens gång en nybildning (epigenes) eger rum. J. E. J–n.
Epigyn, bot., säges blomkronan (och öfriga blomdelar) vara, då fruktämnet är undersittande. G. A.
Epikaste. Se Iokaste.
*Epinal, 21,431 innev. (1891), har efter kriget 1870–71 blifvit en vigtig jernvägsknut och för den skull starkt befästs.
Épinay [-nå], Prosper d', grefve, engelsk bildhuggare, f. på ön Mauritius, visade alltifrån ungdomen stora anlag for bildhuggarekonsten och begaf sig på inrådan af prinsen af Wales till Paris för konstnärliga studier. Han blef elev af Dantan, vistades länge i Rom och slog sig ned i Paris 1880, der han äfven ofta utställt å Salonen. Af hans arbeten nämnas Hannibal i strid med en örn, Gyllene bältet, David, alla tre marmorstycken; Evoë, likaså, Leontina Bella, relief, Spartanskt barn (1880), Marie, efter Mussets »Rolla» (1884), Bacchus' triumf, bronsvas (1888), samt många byster, särskildt af Prinsen af Wales och Prinsessan af Wales i 1500-talets kostym.
Epiphania (Epifaneia), fordom namn på staden Hama (se d. o.).
Epipogum aphyllum, bot. Se Orchideae.
Källa: Project Runeberg ·
