Sida 461
Gaskök ...
filosofiska tidsproblemets utredning (i Lunds univ:s Årsskrift, 1886). Som professor i Upsala har han med framgång arbetat för att göra den studerande ungdomen bekant särskildt med den moderna psykologiens resultat. Af hans filosofiska arbeten må för öfrigt anföras Hegelianism och positivism. I. Studier öfver hegelianismen (i Lunds univ:s Årsskrift, 1883) och Om filosofiens historiska hufvudformer. I. (1895). G. redigerade och utgaf 1882–90 »Ny svensk tidskrift», i hvilken han författade uppsatser af filosofiskt och estetiskt innehåll m. m., samt har tillsammans med A. Nyblaeus utgifvit delarna V–VII (1882, 84) af »Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval».
6. Geijer, Johan Gösta, tonsättare, syssling till G. 4, af Krokstadsgrenen, född på Hjelleskata, Millesvik socken, d. 20 Aug. 1857, elev af Norman, J. Lindegren, Hallen och Svendsen, blef 1894 dirigent för Nya sångsällskapet i Göteborg och 1896 musiklärare i Malmö. Han har komponerat konsertdramen En klostersaga, balladen Trollens guld, sånger, stycken för orkester, violin m. m. A. L.
Geijerstam, Gustaf af, författare, föddes på Jönsarbo, Heds socken, Vestmanland, d. 5 Jan. 1858, vardt 1877 student i Upsala och aflade 1879 filos. kand.-examen. hvarefter han verkat såsom literatör, sedan 1883 i Stockholm. I sitt förstlingsarbete, berättelsesamlingen Gråkallt (1882), liksom i samlingarna Strömoln (1883) och Fattigt folk (1884; en senare samling 1889) anslöt han sig afgjordt till den nya, »realistiska» eller, strängt taget, naturalistiska riktning, som tog sina föredömen från Frankrike, Danmark och Norge och hos oss hade sin förnämste representant i A. Strindberg. G. vardt en af de ifrigaste liksom en af de talangfullaste af denna riktnings anhängare, och i literära studier och kritiker, offentliggjorda i tidningar (främst »Aftonbladet») och tidskrifter samt i bokform (Ur samtiden, 1883, »revyerna» 1885 och 1886) sträfvade han med nit och skicklighet att utbreda sina åsigter. Redan G:s första skisser röjde anmärkningsvärd begåfning, men i främsta ledet bland de nye författarna trädde han dock egentligen först med sina allmogeskildringar i »Fattigt folk» och de med dem beslägtade Kronofogdens berättelser (1890), röjande utom stor förtrolighet med folkets lif och egendomliga sätt att tänka och känna en dugtighet och kraft i skildringen och en skärpa i karakteristiken, som förläna dessa noveller ett ganska högt värde. G. har utvecklat en förvånande produktivitet. Utom de nämnda arbetena må påpekas Erik Grane, en »upsalaroman» (1885; 2:drauppl. 1897), den större berättelsen Pastor Hallin och skisssamlingen Tills vidare (1887), Satirer och drömmar (på vers) och Stockholmsnoveller (1892), Medusas hufvud (1895), Kampen om kärlek, fyra noveller (1896) samt lustspelen Svärfar (1888) och Aldrig i lifvet (1890), revyn Seklernas nyårsnatt (1889), de »svenska bondepjeserna» Per Olsson och hans käring (1894), Lars Anders och Jan Anders (s. å.) och Förbrytare (gifven af Lugné-Poës franska sällskap å Sveateatern s. å.) samt dramen Sascha (1896). G:s bästa dramatiska arbeten torde vara de båda förstnämnda »bondepjeserna», i hvilka han trots en stundom mindre tilltalande »naturalistisk» kärfhet i teckningen framstår såsom en af våra främsta skildrare i dramatisk form af det svenska folklifvet. Hans bemödande har varit att skildra detta lif sant, utan all förskönande »romantik». Vidare har G. utgifvit broschyrerna Hvad vill lektor Personne (ett inlägg i »Strindbergsfrågan», 1887), Stridsfrågor för dagen (1888), Kulturkampen i Härjedalen (1891), Nya brytningar, literära föredrag (Helsingfors 1894), samt, med anslag af Lorénska stiftelsen, Anteckningar om arbetareförhållandena i Stockholm (1894), Anteckningar rörande fabriksarbetarnes ställning i Marks härad (1895) och Anteckningar rörande arbetarnes ställning vid fyra svenska grufvor (1897), hvarjämte han utgifvit Pelle Molins efterlemnade skrifter (»Ådalens poesi», 1897). Åtskilliga af G:s noveller äro öfversatta till tyska, franska, ryska och holländska.
G. kunde länge betraktas som den mest konseqvente representanten för naturalismen inom Sveriges nutida literatur. Men icke häller han har blifvit alldeles oberörd af de nya strömningar, som framträdt inom utlandets vitterhet och äfven inom vår egen vunnit högt begafvade märkesmän. I hans senaste arbeten, »Medusas hufvud» och »Kampen om kärlek», hvilka tillika äro hans mognaste och hvilka såväl i psykologisk finess och i skildringens djup som i formens konstnärliga afrundning betydligt öfverträffa hans föregående, finner man både den stränga determinismen mildrad och en »mystik», som röjer ett djupare inträngande i själslifvets gåtor. J. A. R–m.
*Geikie. 1. (Sir) Archibald G. upphöjdes 1891 i adligt stånd och blef 1896 ledamot af svenska Vet. akad.
*Geinitz, H. B., afgick 1894 från sina befattningar såsom professor och museiföreståndare.
Geirdriful l. Geirþriful, Isl. Se Gerdriful.
Geirröðr, Isl. Se Gerröd.
Geir-Skögul, Isl. Se Ger-skagul.
Geirstada-Alf. Se Olaf på Geirstad.
*Geistinger, M., f. 1836 (ej 1840), lemnade Stadttheatern 1880 och öfvergick 1889 till privatlifvet. Hennes äktenskap upplöstes snart.
Geiza. Se Geisa.
Gekrönter blumenorden, T. Se Pegnitzorden.
Gela, en af Salomon-öarna (se d. o.).
Gelatinkapslar. Se Lim.
*Gelderland hade 1889 en folkmängd af 512,202 pers. (1895 beräknad till 540,937 pers.). Af hela arealen äro endast 25 proc. åker, medan 28 proc. äro ängs- och betesmarker, 2,3 proc. trädgårdar och 15 proc. skogsmark.
Gelésvampar [sjele'-], zool. Se Svampdjur.
*1. Gelhaar, F. M., dog i Stockholm d. 24 April 1889.
*2. Gelhaar, V. C. Se Wallensteen 2.
Geliot [sjöliå'], Louvan, fransk heraldiker. Se Palliot. Suppl.
*Gellersta, socken i Askers kontrakt. 4,613 har. 1,317 innev. (1895).
*Gellerstedt, A. T., utnämndes 1882 till intendent och 1884 till Förste intendent vid Öfverintendentsämbetet och utsågs s. å. till ledamot af Tekniska högskolans styrelse. 1891 lemnade han sekretariatet vid Fria konsternas akademi. Senare alster af hans diktning är Eftersommar. En
Källa: Project Runeberg ·
