Sida 62
Cederström ...
innehåll af nuklein fördelas så likformigt som möjligt. Vigten af detta förhållande är lätt att inse, då man besinnar, att just det kromatiska nätverket med all sannolikhet är bäraren af de ärftliga anlagen. Ju mer i detalj man lyckas följa de nu i korthet beskrifna processerna, dess klarare synpunkter erhållas ock för våra teorier om ärftlighetens art och väsende. — När cellkärnan har delat
sig, uppstår i de flesta fall äfven en ny cellvägg med åtföljande afdelande af cytoplasman. I det eqvatoriala planet mellan de nya kärnorna synas snart nog små korn samla sig i ett tunt lager (cellskifvan). Dessa korn smälta snart samman till en skarpt tecknad hinna (Fig. D), som afdelar den gamla cellen i tvänne vanligen lika stora delar och härmed är celldelningen afslutad. Ungefär samtidigt med att kromosomerna vandra öfver i de nya kärnorna, dela sig polkropparna, så att hvarje af de nybildade cellerna redan från början eger två sådana. — Utom ofvan beskrifna kärndelning förekommer i växtriket äfven direkt sådan (fragmentation) derigenom att kärnan afsnöres i tvänne nya sådana; men sådan kärndelning är aldrig förbunden med celldelning.
Äfven kromatoforerna förökas genorn delning, som nära öfverensstämmer med den nyssnämnda direkta kärndelningen. Jfr för öfrigt Cellbildning. G. A.
*Celle. 19,436 innev. (1895). Samma dag (d. 26 Jan. g. st. 1679), som fred ingicks i Nijmegen mellan kejsaren och Ludvig XIV, afslöt grefve Rebenac i C. separatfred utan Karl XI:s vetskap och samtycke mellan Frankrike och Sverige å ena sidan samt furstarna af huset Braunschweig-Lüneburg å den andra. Ludvig XIV afträdde för Sveriges räkning till de Lüneburgske furstarna amtet Thedinghausen, området Dörverden samt en liten landsträcka mellan Aller och Weser, lydande under hertigdömet Verden. Karl XI ratificerade traktaten d. 27 Juli 1679.
Cellemalj. Se Emalj.
Cellkärna, bot. Se Cell. Suppl.
Cellplasma l. cytoplasma. Se Cell. Suppl.
Cellsystem. Se Isoleringssystem.
Celluliter, med., svullnader i bindväfven under huden mellan muskler eller annanstädes. De äro envisa att bota. Massage och värmande omslag äro verksamma medel.
Celluloid, kem. tekn., en af bröderna Hyatt i Amerika 1863 först beredd massa, som erhålles genom intim sammanknådning af nitrocellulosa (kollodiumbomull), kamfer och alkohol. Den är halfgenomskinlig, luktlös, hård som horn eller ben och elastisk. Vid mellan 80° och 90° blir massan mjuk och kan då formas och valsas, men hårdnar vid afsvalning. Upphettad till 135°, utvecklar den gulröda ångor. Vid högre temperatur kan den antändas och brinner med liflighet. Celluloid har stor användning till knifskaft, biljardkulor, käppkryckor, kammar, knappar o. d. Genom uppblandning af celluloid med färger kan man bereda massor, som förvillande likna elfenben, bernsten, malakit, sköldpadd o. s. v. Äfven till konstgjorda blommor är celluloid särdeles lämplig. P. T. C.
*Cellulosa, kem. Endast jämförelsevis sällan, såsom t. ex. i bomull, utgör ren cellulosa växtcellens membran; vånligön är den uppblandad eller kanske rättare förenad med andra ämnen. Den rena cellulosans kemiska sammansättning motsvarar formeln C6 H10 O5, men dess molekylarvigt är okänd och sannolikt mycket hög. Beträffande den närmare sammansättningen af cellulosan är det högst sannolikt, att 4/5 af syrehalten förekomma såsom hydroxyl (OH) och 1/5 såsom gruppen CO. Af hydroxylgrupperna har halfva antalet samma karakter som i alkoholer och de öfriga samma natur som hydroxylgrupper i svaga syror. Cellulosan ger nämligen dels eterarter med syror, dels obeständiga saltartade föreningar med baser. Med salpetersyra t. ex. ger cellulosan flere nitrat, bland hvilka märkas det högst explosiva bomullskrutet, C6 H7 O2 (NO3)3, och den föga explosiva, i eter-alkohol lösliga kollodium-bomullen, en blandning af C6 H8 O3(NO3)2 och C12 H15 O5 (NO3)5. Med natronlut ger cellulosan ett salt, C6 H8 Na2 O5, hvilket med kolsvafla ger en märklig produkt, cellulosaxantat (antagligen: Na S·CS·O C6 H9 O4). Detta xantat är fullständigt lösligt i vatten och ger dermed en gulaktig, tjockflytande vätska, som vid tillsats af salter eller alkohol gelatinerar. Vid förvaring af lösningen sönderdelas den frivilligt i natron, kolsvafla och en i hög grad uppsvälld cellulosamassa, hvilken kan användas till afgjutningar af föremål, för tillverkning af askar o. d. — Den rena cellulosan kan utan sönderdelning lösas i en saltfri lösning af kopparhydrat i ammoniak. Får denna lösning stå i luften, afdunstar ammoniak, och cellulosa blandad med kopparhydrat utfälles. Härpå grundar sig tillverkningen af ett fabrikat, kalladt Willlesdengods, cellulosaväfnader, impregnerade med nyssnämnda lösning, hvarigenom de erhålla ett malakitgrönt, tätt öfverdrag af cellulosa och kopparhydrat. Äfven koncentrerad klorzinklösning löser cellulosa, som dervid förvandlas till ett slags hydrat (amyloid). Hälles en fin stråle af en sådan lösning i alkohol, stelnar den till en tråd af zinkoxid-cellulosa, ur hvilken större delen af zinkoxiden kan bortskaffas med saltsyra. Kolas sådana
Källa: Project Runeberg ·
