Sida 679
Kivusjön ...
Klenke. Karoline Luise von. Se under Karsch, A. L.
*Kleomenes, bildhuggare, är icke den mediceiska Venus mästare, såsom man förut antog på grund af inskriften; denna härstammar nämligen bevisligen från 1600-talet. J. K–e.
*Klesheim, A. von, dog 1884.
*Kletke, G. H., afled 1886 i Breslau.
Kleve, Stella, psevdonym. Se Malling, I. M. Suppl.
*Kliefoth, T. F. D., afled 1895 i Schwerin.
Klimatoterapi. Se Medicin, sp. 1214.
*Klinckowström, R. M., föddes i Stockholm (ej på Graneberg). Han omvaldes 1886 och 1895 af Elfsborgs läns landsting till ledamot af Första kammaren. — Hans son Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel, f. i Darmstadt d. 24 Dec. 1867, filos. doktor i Würzburg 1895 och docent i zoologi vid Stockholms högskola s. å., har företagit forskningsresor till Spetsbergen (1890) och Surinam (1891), hvilka han beskrifvit, och utgifvit arkaiserande dikter (Svipdag Egilssons saga, 1894, Fornsånger, 1895).
Klinger, Max, tysk grafisk konstnär, målare, bildhuggare, född d. 18 Febr. 1857 i Plagwitz vid Leipzig, var 1873–75 elev af K. Gussow och sedermera af akademien i Berlin. Der utställde han 1878 oljetaflan Promenerande och en uppseendeväckande serie af 8 pennteckningar Öfver temat Kristus (i Nationalgalleriet). Vid denna tid började K., utan att dervid ega någon verklig lärare, egna sig åt radering. Redan i sina första etsningar, Raderade skisser (8 blad, 1878–79), Räddningar af Ovidii offer (15 blad, 1878), Eva och framtiden (1880), Intermezzi (12 blad, 1880), Amor och Psyche (46 blad, 1880) samt Parafras öfver fyndet af en handske (1880), röjde K. en utomordentlig begåfning såsom grafiker och en genialisk konstnärlig individualitet. Det största inom den samtida tyska konsten, Menzels kraftiga realism, Böcklins yppiga fantasi och fasta plastik, hafva befruktande inverkat på K:s djupa originalitet. Vidsträckta resor (till Bruxelles 1879, München 1880, Paris 1883–86, Rom 1888–93) hafva bidragit till hans utbildning. Sedan 1893 är K. bosatt i Plagwitz. Separatutställningar af hans verk voro anordnade i München 1891, Berlin 1894 och Köpenhamn 1897. Han erhöll stora guldmedaljen i Wien 1895 och Dresden s. å. samt kallades s. å. på lysande vilkor till lärare vid akademien i Wien, men afböjde anbudet. Hans gravyr-verk (inemot 300 blad) äro utom de ofvan nämnda: Landskap (4 blad), Ett lif (20 blad, 1881–84), Dramer (10 blad, 1881–83), En kärlekshistoria (10 blad, 1879–87), Vom Tode. I (10 blad, 1881–89), Vom Tode. II (12 blad, 1885–97) och Brahmsphantasie (44 blad, 1894), hvarjämte han utfört en mängd enstaka blad, såsom Hexa och fladdermus, Amor skjuter på en flicka m. fl., tillfällighetsblad (hvaribland ett festblad till Menzels ära), ex-libris, illustrationer samt 4 reproduktioner efter taflor af Böcklin. Museerna i Dresden, Leipzig och Berlin ega rika samlingar af K:s handteckningar och gravyrverk. K. har uppträdt äfven såsom målare med Paris' dom (1891, privatgalleri i Trieste), Pietà (1893, galleriet i Dresden), L'heure bleue (privatgalleri i Hamburg), Korsfästelsen, Nymf vid stranden, Kristus i Olympen m. fl., hvarjämte han på de sista åren utfört några verk i färgad skulptur, såsom Salome och Kassandra (bägge i Leipzigs museum) och Beethovens apotheos.
K. är nutidens berömdaste mästare inom de grafiska konstarterna. I fråga om sjelfva tekniken är han banbrytande genom den outtömliga uppfinningsrikhet, hvarmed han för hvarje gång finner just det förfaringssätt, som bäst lämpar sig för hans konstnärliga afsigt och förstår att i ett och samma blad kombinera och låta samverka olika slag af den grafiska konstens redskap (grafstickel, radernål, diamant, aqvatinta, mezzotint etc.). Detta riktande och denna förfining af tekniken möjliggör en oändlig smidighet och omvexling i teckning, modellering och koloristisk verkan, hvilken senare hos K. ofta är så stark, att man talat om hans »tonmålning på kopparplåt» (W. Bode) eller hans »raderingstaflor» (F. H. Meissner). Men K. är ej blott en teknikens mästare, hans verk äro fyllda af det rikaste andeoch skönhetsinnehåll. I sin djupt filosofiskt reflekterande tänkareläggning liksom i föreningen af den strängaste realism i naturstudiet och en sublim idealism i fantasien påminner K. om Dürer, på samma gång som han i sin klassiskt skolade känsla för menniskokroppens plastiska skönhet och sinneverldens härlighet samt en yster grotesk humor erinrar om Böcklin. Han är äfven en äkta modern ande, som ofta gripit sina stoff ur nutidslifvet. I hithörande verk (»Ett lif», »Dramer», »En kärlekshistoria») är han dock mindre stor än i de rena fantasiverken, af hvilka de sist utförda, »Vom Tode» och »Brahmsphantasie» (af hvilka Sveriges Nationalmuseum eger ett af de 150 exemplaren), äro de mest storslagna. Alltmer har K. genom trägna studier bortarbetat den svaghet i figurteckning, som ofta vidlådde hans tidigaste arbeten och framstår numera som en af alla tiders störste och dertill produktivaste tyske konstnärer. Äfven som en fin och skarpsinnig estetisk tänkare har K. dokumenterat sig i broschyren Malerei und zeichnung (1891), i hvilken han karakteriserar den sjelfständiga (icke-reproducerande) gravyrkonsten, »die griffelkunst», såsom en fantasiens och subjektivitetens konst, framför andra befryndad med poesien och musiken. Ett stort, rikt illustreradt »Klingerwerk», med text af F. H. Meissner, utkom 1896. J. K–e.
*Klingspor, svensk adlig ätt. Dess ursprung från Franken är obevisligt. Äldste med full säkerhet kände stamfadern lefde i midten af 1400-talet; hans son Mattias fick 1507 en förläning i Livland; dennes söner Stefan och Georg blefvo stamfäder för en svensk och en preussisk hufvudgren. Stefans son var den i hufvudart. nämnde Johan, som öfverflyttade till Sverige och trädde i hertig Johans af Östergötland tjenst. Hans son (ej sonson) Staffan introducerades 1633 på riddarhuset. (Se Wrangel och Bergström: »Sv. adelns ättart. ifrån år 1857»). — Karl Arvid K. blef 1881 major i armén samt tog s. å. afsked från Lifregementets dragonkår och 1894 ur dess reserv. 1883 adopterades han såsom friherre för sig och sina efterkommande af den siste preussiske friherren O. M. v. Klingspor. K. har utgifvit bl. a. Den med sköldebref förlänade men ej å
Källa: Project Runeberg · ·
