Sida 798
Malou ...
för trafik d. 1 Jan. 1894 och hade då kostat 13,470,221 pd (omkr. 242;5 mill. kr.). Den utgår från Eastham, på venstra stranden af Merseys aestuarium ofvanför Birkenhead, och har der en sluss för att utestänga tidvattnet, följer samma strand till Runcorn vid aestuariets början och går sedan mest s. om Mersey förbi staden Warrington, der dockor anlagts, till Latchford, der den första slussen (med 5,08 m. fall) förekommer, 33,8 km. från Eastham. De andra slussarna finnas vid Irlam (4,88 m.), Barton (4,57 m.) och Mode Wheel (3,97 m.). Vid Manchester-Salford har en hamn anlagts i Irwells bädd, som fördjupats och utvidgats till 52 m. bredd samt försetts med sidobassänger, så att hamnen har en vattenyta af 46 har. Medan Sueskanalen har en bottenbredd af knappt 22 m. och Amsterdamkanalen har 27 m., har M. minst 36,6 m. bredd, på flere ställen, såsom vid Runcorn och Barton, mycket större; djupet är detsamma som Sueskanalens, nära 8 m., men slusströsklarna ligga 0,61 m. djupare, så att hela kanalens djup kan, om så behöfves, ökas med denna skillnad. En stor svårighet beredde de många landsoch jernvägar, som måste dragas öfver kanalen; sex hafva svängbroar och tre fasta broar, belägna 23 m. öfver vattenytan. Den aqvedukt, som från Wales' berg för vattenledningsvatten till Liverpool, går i en tunnel under kanalbädden, men Bridgewaterkanalen är ledd öfver M. i en vridbar jernlåda, som, då ett fartyg skall passera M., stänges med vattentäta portar vid ändarna och svänges rundt utan att en droppe vatten spilles, ett af de mest lysande profven på ingeniörskonst i hela det vanskliga företaget.
*Mancini, P. S., dog 1888 i Capodimonte. Det var han, som inledde Italien på kolonialpolitikens bana.
*Mandalaj är nu hufvudstad i britiska Öfre Birma och sedan 1888 genom jernväg förenadt med Kangun samt hade 183,815 innev. 1891, deraf omkr. 3,000 kristna, 15,500 muhammedaner, 8,000 hinduer, resten buddhaister.
*Mandara tillhör, enligt öfverenskommelsen 1893, med sin östra del den tyska intressesferen (Kamerun), med sin vestra den britiska (Nigerterritorierna).
Mandaringult, kem. Se Naftalinfärgämnen.
Mandelblomma, bot. Se Saxifraga.
*Mandeville, Jehande, är en psevdonym, under hvilken Liégeläkaren Jean de Bourgogne (»ad barbam») författat resebeskrifningen. Om dennes yttre lefnadsomständigheter är mycket litet bekant. Otvifvelaktigt är, att han besökt Egypten och varit den läkare vid sultanens hof i Kairo, med hvilken den föregifne förf. M. enligt handskriften der sammanträffat. Enligt sin egen uppgift på dödsbädden, Nov. 1372, hade J. de Bourgogne 1343 kommit till Liége och sedan lefvat der. Reseskildringen, som snarare är en resehandbok, satte han i omlopp i Liége under föregifvande att den var skrifven af en hans patient, med hvilken han sammanträffat vid sultanens hof. Gripen af literär ärelystnad på grund af arbetets stora framgång uppgaf han sig emellertid på dödsbädden vara författare af detsamma, i verkligheten härstamma från den förnäma engelska familjen Mandeville och endast af önskan att förblifva okänd tagit namnet Bourgogne. Författaren röjer en för sin tid högst förvånande beläsenhet. Utom den stora reseliteraturen har han afskrifvit en mängd andra, arbeten, som dels voro allmänt spridda och lästa, dels förblifvit för den vesterländska allmänheten alldeles obekanta. Några verk hafva genom så godt som ordagranna lån nästan i hela sitt omfång upptagits i M:s resebeskrifning. Af somliga hafva endast vissa partier afskrifvits, alltid ordagrant, af andra åter har han gjort endast utdrag. Endast helt få partier tillhöra honom sjelf, nämligen notiserna om sultanen af Egypten och om sederna vid dennes hof. A. Bovenschen har fullständigt afslöjat honom i »Zeitschrift der gesellschaft für erdkunde zu Berlin» (1888). Den äldsta kända tryckta upplagan utkom i tysk öfvers. sannolikt i Basel omkr. 1475, men en holländsk upplaga anses hafva utkommit åtminstone så tidigt som 1470. De två äldsta franska uppl. utgåfvos i Lyon 1480 och 1481. Halliwells upplaga utgafs 1866. En med vidlyftig inledning och uppgift på M:s källor försedd uppl. med engelsk och fransk text (»The buke of John Maundeville») utgafs 1889 af G. F. Warner.
Mandone. Se Djodpur. Suppl.
Mandsju-Kuldsja. Se Kuldsja 3.
Mandwi (Mandui), stad i indiska vasallstaten Katsch, vid Katsch-viken, den lifligaste hamnen vid kusten mellan Karatschi och Bombay. 38,155 innev. (1891). Liflig sjöfart.
*Manessiska handskriften återlemnades 1888 till Heidelberg.
*Maneter. Se rättelse af uppgiften rör. Medusa (Aurelia) aurita i art. Medusa.
Mangaia, en af Hervey-öarna (se d. o.).
*Mangalore hade 40,922 innev. 1891.
Mangan-epidot, miner. Se Piemontit.
Mangbattu. Se Monbuttu.
*Mangin, A., dog 1887 i Paris.
Mangold, bot. Se Beta. Suppl.
*Mangold, K. L. A., dog 1889.
*Mangskog. 13,516 har. 1,797 innev. (1896).
Maniguette [-ge'tt; hårdt g], Fr., namn på fröna af Habzelia (se d. o.), efter afrikanska staden Malagueta, der handel med sådana drefs.
Manika, landskap i Syd-Afrika, mellan 18° och 20° s. br. samt 31 1/2° och 34° ö. lgd, med sin vestra, mindre del tillhörig britiska Sydafrikanska kompaniets område, med den större, östra portugisiska Öst-Afrika (prov. Lourenço Marques). Det är ett bergigt platåland, som i Gorongosabergen i ö. når 2,000 m. och i Doeberg i v. 2,400 m. höjd. Direkt till Indiska hafvet strömma Sabi, Revue och Pungue, till Sambesi många mindre floder. Landets hufvudort är Mutassa, vid en biflod till Sabi, på britiskt område; s. ö. derom ligger Massikesse, på portugisisk mark, på samma plats som den äldre portugisiska, nu förstörda staden Manika. På grund af landets förmenta guldrikedom gjorde portugiserna 1509 och senare expeditioner dit, hvilka dock misslyckades. Först Paiva d'Andrada visade 1881, att guld förefanns endast i anspråkslös mängd. Portugal skaffade sig vid den tiden politiska höghetsrättigheter öfver landet, men gjorde dem gällande först 1890, när Britiska sydafrikanska kompaniet äfvenledes gjorde anspråk på landet. 1891 afträdde
Källa: Project Runeberg ·
