Sida 276
Planscher och Kartor
246
FÖRLUSTELSER. M. M. 246
som redan tidigt fick namn af konungens örtagård eller Kungsträdgården, vardt dock först på 1700-talet tillgänglig för allmänheten. Då hade trädgården redan genomgått flera förändringar, men var väl skött ocli en förlustelseplats af gladaste slag, upplåten till »promenader, festiviteter och andra folksamlingar», samt fick mot slutet af århundradet en s. k. Vauxhatt i det till danssalong förvandlade varmväxthuset. Vauxhallsbalerna voro talrikt besökta af olika folkklasser, men härligheten räckte ej länge, ty redan 1801 förändrades byggnaden till arsenal.
Under Karl XIII:s tid började trädgården småningom förstöras, men det var dock först efter Karl Johans tillträde till regeringen som den förlorade all egenskap af lustpark. I stället för fagra blomstersängar och leende gräsmattor utbredde sig nu ett flackt sandhaf öfver liela torget, endast på östra ocli västra sidorna begränsadt af ett par alléer, ocli midt i sanden restes Karl XIII:s bild, hvarefter genom särskildt kungabref påbjöds, att platsen skulle kallas Karl den trettondes torg, hvilket namn sedermera ofta förkortades till »torget», en ännu ganska vanlig benämning.
Sedan platsen blifvit på detta sätt förstörd, kunde man säga, liade det väl ej varit underligt, om den nöjessökande allmänheten alldeles öfvergifvit den. Så vardt ändå icke fallet. I saknad af verkliga stadsparker -— ty Humlegården kunde ej gärna kallas så — lustvandrade stockholmarne fortfarande på det sandfyllda torget, ocli på sommarmorgnarna drucko de brunn i den till brunnsinrättning förvandlade arsenalen, f. d. vauxhallen ocli f. d. växthuset. Om Kungsträdgårdens förvandling i vår tid till en med verklig stadspark mera öfverensstämmande plantering liar nämnts i detta verks andra del, och i närvarande kapitel betrakta vi platsen endast som förlustelseort.
Om de förlustelseställen, som uppgifvas lia legat på Ladugårdslandet, vet man numera nästan ingenting, med undantag af Humlegården, hvilken först var en verklig sådan, anlagd af Gustaf II Adolf ocli skött af en humlegårdsmästare, som också skulle vara bildsnidare ocli lära drängarne att göra beläten till platsens prydande. Under drottning Kristina vardt Humlegården en lustpark för de förnäma, i hvilken egenskap den fortfor i väl hundra år, ända till dess den, under Adolf Fredriks regering, uppläts lielt ocli hållet åt allmänheten som förlustelseplats, hvilken hade äfven sin teater.
I den illa vårdade, men med stora präktiga träd utrustade parken fördes under lång tid ett ganska bullrande folklif med positiv ocli »scliene Rariteten», musik i den af Ulrika Eleonora d. ä. uppförda rotundan, där ingen af den förnäma världen mera lät se sig, en stor karusell, fyrverkerier då och då samt en och annan ballonguppstigning.
Lustdal, ett annat förlustelseställe i samma stadsdel, skall ha legat vid n. v. Fredrikshof, på den grund som ansågs lia tillhört den ena af de kungsladugårdar efter hvilka liela stadsdelen fått sitt namn. Den andra af dessa ladugårdar tros ha varit belägen i trakten af det sedan bekanta Fiskartorpet.
Källa: Project Runeberg ·
