Tillbaka Read Runeberg

Stockholm. Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna konst- och industriutställningen 1897: Del 3

Originalsida 277
Originalsida 277
Originalsida 276
Originalsida 277
276–277

Sida 277

Planscher och Kartor

FÖRLUSTELSER. M. M.

247

Lustdal, som en tid också kallades Kalfvehagen, upplåts till Jean De la Vallée d. y., clen bekante arkitekten, hvilken erhöll tillstånd att där anlägga ett värdshus samt anställa allehanda spel ocli tidsfördrif till »loflig rekreation», men det tyckes icke ha dröjt länge, förrän Lustdal upphörde med sina förlustelser, åtminstone vet man icke något om dess vidare öden. Lika litet känner man om Jungfruträdgården, hvilken skall lia varit belägen vid nuvarande Jungfrugatan.

På Södermalm funnos nog flera stora trädgårdar, men något egentligt förlustelseställe hör man ej omtalas, om ej möjligtvis Zinkensdam, förrän MosebacJce började göra sig kändt, hvilket dock väl ej inträffade tidigare än i slutet af förra århundradet, och ända till medlet af vårt århundrade var Mosebacke en tämligen tarflig förlustelseplats, där man vanligtvis endast om söndagarna fick liöra några toner från basunblåsare, hvilka sutto på ett tak till ett i trädgården beläget litet scliweizeri. Det var först sedan handlanden C. A. Wallman, redan förut känd som anordnare af folknöjen, blifvit ägare till Mosebacke, som det, 1850, förvandlades till verkligt förlustelseställe, hvarefter det ock vidare utvecklats.

Långt innan Mosebacke blef en sådan plats hade »Parterren» uppstått på ett af skären i Norrström och under Norrbro, som då ännu kallades »Nya» bron. Några liade velat gifva platsen namnet Josefinelund för att hedra dåvarande kronprinsessan, men man stannade slutligen vid benämningen Strömparterren, hvilken ännu i början af 1830-talet var föga mer än en skräpplats, men snart därefter utbildades till en vacker, om ock liten stadspark. Där har man dock aldrig liaft några egentliga folknöjen, men så mycket mer musik ocli — punsch eller kanske whisky, en af den nyare tidens mest begagnade sällskapsdrycker.

I allmänhet lia offentliga förlustelser i Stockholm varit förbundna med källare- ocli kafélif. Ett undantag därifrån var gamla Barnhusgården, d. v. s. icke den gård som låg inom Stora barnhuset, utan den som sedan motsvarades af Trädgårdsföreningens park vid Drottninggatan på en nämnda barnhus tillhörig tomt, hvarest Norra latinläroverket nu liar sitt palats. Där roade man sig i förra ocli början af innevarande århundrade med åskådande af konstberidning, lindansning, »ombres chinoises» samt slutligen äfven med verkliga teaterföreställningar. Någon förtäring fanns icke att tillgå, men man hade ej många steg till gamla Barnhuskällaren, det lilla trähuset, som sedan nedbrann i maj 1844.

Redan sju år förut liade öfverenskommelse träffats med konditorn August Davidson om uppförande af de två paviljongerna vid Drottninggatan, hvilken öfverenskommelse sedan fullgjordes af brodern Wilhelm Davidson, ocli på gamla Barnhusgårdens plats skapades Trädgårdsföreningens park. I södra paviljongen öppnades kafé, i den norra gåfvos baler samt dramatiska föreställningar, ocli i parken anordnades sommartiden instrumeiitalkonserter.

Källa: Project Runeberg ·