Sida 630
En utfärd till fronten vid Lille
622 de sova lugnt, ty de ha somnat i den vissheten att de, som komma efter, med samma redobogenhet offra allt, ja själva livet för hembygd, fosterland och framtid. Intet skede har någonsin bevittnat en sådan nationell storhet som den, till vilken tyska folket i våra dagar vuxit. Och det är upplyftande att hava sett tyskarna i deras största kamp och oförgätligt att hava varit med dem i deras tid. För den stämning som uppbär tyska hären är också sången ett uttryck. Officerarna sjunga i sina kasinon, soldaterna på sina marscher, på sina trossvagnar, i sina bivacker. Endast i skyttegravarna måste det vara tyst. Måhända sjunga också de franska soldaterna — de ryska sångerna ha sannolikt förfrusit under de långa marscherna fram och tillbaka över Polens slätter. Trarallalalalå genljuder det jämt i mina öron bara jag tänker på Bapaume. Och detta är en svensk melodi! Sedan vi på morgonen den 30 oktober intagit frukost i kasinot, bestego vi hertigens bil för att fara till stridsfältet mellan Lille och Armentiéres. Vi voro fyra man högt, hertigens chaufför vid ratten, arvprinsen av Hohenzollern vid hans sida skötande signalhornet, hertigen och jag. Det hade regnat, byvägarna voro förskräckliga, chausséerna hala och försåtliga och över nordöstra Frankrike låg en kylig dimma, mörk och våt. Till att börja med slogo vi in på stora landsvägen till Arras och bibehöllo den kursen så långt vi lugnt kunde fara, utan att blottställa oss för granater. Vid det nedskjutna och uppbrända Boiry svängde vi av
Källa: Project Runeberg ·
