Från fronten i väster september-november 1914

641 om det som uppkommer då man kastar näck i sjön. Vanligtvis är det lugnt en stund efter ett lag. Har man en bil, eller i värsta fall en häst till hands, så hinner man uppsöka en säkrare plats, förutsatt att fiendens pjäser riktas på samma sätt som första gången, eller att man icke är så förhärdad efter de elddop man fått, att man icke bryr sig därom. Vi kunde nu taga för givet, att vi hade något andrum, och ansågo säkrast att begagna detta för att hinna tillbaka en bit. Hertigen, som för sin egen del var en ovanligt kallblodig man, sade också ifrån att han icke ville ha mitt liv och mina lemmar på sitt samvete, allra minst nu då jag var hans gäst. Därför intogo vi åter våra platser och körde i väg mot Lille. Till höger om oss sjöng det ibland till i trädtopparna och en krevad sprakade som en fyrverkeripjäs. Så mötte vi en ammunitionskolonn, som tvingade oss ned i gyttjan. Så länge vi körde rakt fram gick det an, men när vi kommit förbi kolonnen och skulle upp på stenläggningen igen, slirade hjulen och bilen åt sig fast i soppan. Det tycktes vara meningen att vi skulle få flera engelska hälsningar. Till slut hade vi intet annat att göra än att stiga ur åkdonet, som sålunda lättat tog sig upp på stenläggningen. Och sedan bar det av utan vidare missöden till Lille. Efter intagen middag foro vi i regn tillbaka till Bapaume, dit vi framkommo efter mörkrets inbrott. Hertigen hade på kvällen gästabud, och den oförliknelige Cleving sjöng till sin luta, ackompanjerad av herr Kummer, en av de fyra parlamentärerna i Reims. 41. — Sven Hedin.