Sida 790
En sista dag vid västfronten
780 »Det kanske blir överskådligare om de, som icke skriva dagbok, räcka upp händerna.» Ja, det var tio man bland gott 150. Vilka minnen och intryck, vilka äventyrsromaner och vilka hjältedåd, berättade i enkla och flärdfria ord, måste de icke innehålla alla dessa böcker, skrivna mellan drabbningarna, i skyttegravar och vid bivackeldar! Slutligen frågade jag med högan röst — fast det var dumt och jag borde aldrig ha gjort det — infandum jubes renovare dolorem: »Hur många av er äro socialdemokrater?» Det blev ett allmänt gapskratt, nästan hånskratt, jag kände mig verkligen mycket generad och längtade tillbaka till Metz. Även divisionspastorn skrattade och ruskade på huvudet. Till sist svarade en grovlemmad soldat för sig och de andra: »Det finns inga socialdemokrater mer. Det finns bara tyska soldater.» Jag gjorde ett förtvivlat försök att betäcka mitt återtåg genom att fråga: »Ja, jag vet, jag vet; men det finns väl bland er några som varit socialdemokrater?» Somliga ropade nej, andra ryckte på axlarna och en svarade: »Om det också har funnits någon socialdemokrati bland oss, så är eländet borttvättat nu. Här är allvar och verklighet och ingen barnlek längre.» Det kommenderades uppställning, soldaterna strömmade bort, och jag stod kvar en stund och talade med divisionspastorn och tre unga officerare. Sedan gick jag tillbaka till mina hyggliga reskamrater från Metz. Dagens verk var slut. Man
Källa: Project Runeberg ·
