Gotlands land och folk

Magnus Erikssons varningsbref. 141

Gutarne lära alltså i förväg haft kunskap om Valdemars tillärnade anfall, åtminstone hafva stadsboerne vetat derom, ty Sveriges då varande konung, Magnus Eriksson, har genom bref af den 1 Ma] 1361 från Stockholm underrättat staden om att någon af hans vänner, som konspirerade till hans och hela rikets förderf och skada, ärnade hemligen med väpnad hand och en stark här infalla i deras land, såsom liggande närmast till hands, derest icke staden, dess murar och hamn vore försedda med tillräcklig och flitig vakt och allt öfrigt, som vore af nöden, så väl under nattvakterna som eljest; hvadan konungen förmanar Visby stads borgmästare, råd och hela menighet, samt i och med förmanandet allvarligen bjuder och befaller, att de beflita sig att både dag och natt flitigt hafva akt på alla platser, så vida de ville hoppas undgå denna fara. Ehuru skrifvelsen, som är på latin, ej uppgifver hvem eller hvilka, som ärnade öfverfalla Gotland, så kunde ej gerna antagas att den syftade på någon annan än Danmarks listige och falske konung, som året förut hade, ehuru han ställde sig såsom svenske konungens vän, infallit med väpnad hand och återtagit landskapen Skåne och Blekinge, hvilka gifvit sig under Sverige och dem sistnämnde rike med stor kostnad inlöst från Danmark. Genom bref af den 13 Februari 1361 från Ösel och Hapsal hade konung Magnus befallt Visby stad (men förmodligen var väl meningen hela ön) att utrusta det antal skepp och manskap, som den skulle utgöra till konungens tjenst; häraf framgick tydligt att krig förestod — och man kände ej någon annan fiende än Danmark. Något misstag eller tvekan, från hvad håll den väntade stormen skulle