Gotlands land och folk

142 Beskyllningen att Magnus skulle varit i komplott med Valdemar.

komma, kunde således ej gerna uppstå, och som den falske Valdemar ännu smilade vänskap för svenske konungen, så har väl denne ej velat bestämt utsätta hans namn i varningsbrefvet; men detta är i sig sjelf tillräckligt tydligt och konungen kunde ej göra mera, ty Valdemar aktade sig nog att underrätta om när han anträdde sitt härtåg till Gotland, och Gutarne voro för mycket sjelfständige och stolte att tillåta svenske konungen sända trupper till ön för att skydda den. Vid sådant förhållande kunde konung Magnus ej göra mer än han gjorde, varna. Men huru kunde då Gutarne hålla före att det var med konung Magni lof och minne Valdemar intog och plundrade Gotland, en tillvitelse som äfven stora rimkrönikan gör Magnus? Förmodligen hafva, i anseende till den misshällighet, som rådde mellan stadens och landets invånare och som äfven vid Valdemars eröfring tyckes spelat honom segren i händer, stadsboarne aldrig gifvit landsboarne del af det varningsbref, de förre erhållit från konungen.

Hvad åter rimkrönikan angår, så visar den sig partisk mot konung Magnus, så att det märkes att författaren tillhört det talrika parti, som var konungens fiender och motståndare. Aristokratien hade under hans långa minderårighetstid och Matts Kettilmundssons styrelse, 1318—1333, haft tillfälle att få makten i sin hand samt genom herredagen i Skara 1322 bildat en stark och fast sammansluten korporation, och från sistnämnde år är det, under tvänne århundraden, icke folket utan herremännen, de mäktige prelaterne och länsherrarne, som tillsätta Sveriges regenter och äfven afsätta dem, när desse ej vilja gå i herremännens ledband och låta styra sig af dem. Magnus fick nogsamt erfara det. Han var ej så lydig och beroende af de store, som desse ville hafva honom, fick dem derföre till fiender, och desse fiender förstodo äfven att göra honom hatad af folket och tillade honom spenamnet Smek; men undersåtarne i hans andra rike, Norge, gåfvo honom ett helt annat namn, de kallade ho nom Magnus den gode. Den falske Valdemar Atterdag, som af sitt eget folk fått ett alldeles motsatt namn, nämligen den onde, förstod att fiska i grumligt vatten, lismade och smilade med båda partierna, både svenske konungen och hans store, och ehuru de sednare ej så lätt läto lura sig af honom, så lyckades det honom deremot ofta att bedraga den godmente, något lättsinnige och föga skarpsynte Magnus. Hvad beträffar Valdemars tillärnade anfall på Gotland, så gjorde Magnus, såsom nyss anmärktes, hvad han kunde till att förekomma det: han varnade ärligt Gotländingarne. Icke desto mindre hafva hans