Gotlands land och folk

152 Stora Rimkrönikans berättelse om Valdemars Gotlandståg.

bistånd af stadsboarne, i den sednare deremot har säkert stadens vapenföra manskap angripit Danskarne, men, som det tyckes, med biträde af en del landsboar, kanske från norra delen, hvilka ej torde hunnit fram att taga del i det förra slaget. Allt visar att Gotländingarne ej saknat mod och tapperhet, ej fegt gifvit sig under fiendens våld, utan slagit några duktiga slag för sin urgamla frihet och sjelfständighet, men handlat utan någon plan samt blifvit besegrade mindre af fiendens öfverlägsna makt, stridbarhet och tapperhet, än genom denna brist på samband och plan uti försvaret, som tydligen framstår. Som Gotlands eröfring af Valdemar Atterdag utgör vändpunkten uti dess historia samt var en för den tiden högst märklig tilldragelse, som hade betydliga politiska förändringar både för ön, den Skandinaviska nordens och Danmarks riken till följd, så har varit nödigt att något utförligare behandla densamma. Vi afsluta den nu med anförande af Stora Rimkrönikans berättelse derom; den lyder sålunda:

« --- redde Kung Valdemar sik

Til skibs med en här stoor,

Med hvilken han till Gotland foor

Och lade (landade) i Garnahampn (Vestergarn), ther mäder

The saluge (olycklige) Guta lyckades ej bäder,

The ville ej under Konungen gaa

Ty lot han them gripa oc slaa.

Vid sexhundrade miste thera lijff,

Gud skände (straffe) Kung Magnus för thet kijff (träta),

Han matte funnit bättre foga (medel)

An sva förderfva sin allmoga.

Sedan skinnade han stadin och landet i rötter

Sva at the fingo thes aldrig böter (ersättning).

Osägligt guld och sölff han ther fick

Gudh fogede att thet missgick.

Som han villet till Danmark föra,

Tha foor thet som man maa höra.

För Tjusta skäär (vid kusten af Småland) uppa en steen

Bleff bade godz och skipp igen (qvar).

Och alle the i Skippet voro inne

Förginges med i thet sinne (på samma gång),

Han lot sin Fougde paa Gotland vara

Ok böd Allmogen honom svara