Gotlands land och folk

Då konungen ej aktade på de uppmaningar och inbjudningar att återvända till sina riken, som riksråden i Sverige och Danmark tillsände honom, antogo Danskarne den 28 Oktober 1438 hans systerson hertig Kristofer af Bäjern först till riksföreståndare och, sedan de den 23 Juni 1439 uppsagt Erik trohet och lydnad, till konung. Hade Erik varit, hvad han ingalunda var, en rask och beslutsam herre, som förstått att begagna sig af tillfället, så kunde han lätt försäkrat sig om Sverige och Norge, ty allmogen i båda dessa länder voro föga belåtna med föreningen med Danmark och en ej ringa part af adeln delade allmogens åsigt. Men i stället att förlika sig med Svenskarne började han krig med dem. Han utnämnde Nils Stensson till riksmarsk i Karl Knutssons ställe och gaf honom befäl öfver en expedition, som han utrustade från Gotland. Denna expedition var visserligen föga betydlig, ty den bestod endast af 200 tyska knektar, men Norrmännen hade blifvit uppmanade att från andra sidan infalla i Sverige, och planen var att, medan Carl var sysselsatt med dem, skulle Nils Stensson med sin hop, hvilken man beräknade skulle blifva mycket förstärkt i Sverige, angripa Carl i ryggen. Planen strandade dock. Norrmännen inbröto visserligen i Vestergötland med 600 hofmän (ryttare) och en stor mängd allmoge, men blefvo der slagne af Karls halfbror, den tappre fälthöfdingen Thure Stensson Bjelke, och Nils Stensson, som med sin hop, och medförande «Dannebrogen» eller danska riksbanéret, dragit öfver till Sverige sommaren 1439 samt börjat plundra och röfva i Östergötland, måste med sin Dannebrog hastigt fly undan tillbaka till Gotland, när en svensk styrka under Berman drog emot honom. När detta anslag således helt och hållet misslyckades, började Erik på annat sätt lägga å daga sin hätskhet mot Sverige. Han utrustade kapare, som uppbringade de svenska handelsfartyg, hvilka de i sjön påträffade. När Erik sålunda med härsköld angrep Sverige, var han ännu svensk konung. Att föra afvog sköld mot sitt fädernesland, för sådant brott och förräderi stadgar lagen förlust af lif, ära och gods. Hvad straff förtjenar väl då en kung, som med vapenmakt angriper sitt eget land och folk? Om någonsin en konungs afsättning varit laglig och fullt berättigad, så var det väl den Sveriges ständer vidtogo med Erik Mikaelitiden 1439.

Kristofer af Bäjern, som nu fikade efter den lediga svenska kronan, brukade samma politik, som efterföljande unionskonungar troget följde: att stryka Svenskarne om munnen med fagra löften,