Gotlands land och folk

190 Konung Erik bosätter sig på Gotland.

hanseförbundet 1418 åter förnyades, uppträdde Visby på nytt såsom medlem deruti, men var långt ifrån att intaga samma framstående plats inom detsamma som det haft under 1200- och större delen af 1300-talen. Dess ställning såsom hansestad tyckes varit ringa och obetydlig efter vetalietiden. Staden egde ej heller den frihet, som är handelns lifselement, alltsedan Visborg började lyfta sina fasta murar och stolta torn, der förtrycket hade sin fasta borg, och höll i tvång och undergifvenhet både stad och land.

Uttröttad af de evinnerliga stridigheterna med de store i sina riken, ledsnade kung Erik slutligen vid de oroliga regeringsärendena. Rikena och särdeles Sverige, der han pålagt svåra skatter och låtit tyranniska fogdar förtrycka och misshandla folket, hade längesedan ledsnat vid honom, och nämnde rike hade mer än en gång uppsagt honom tro och lydnad, men genom bearbetningar och förmedlingar af ett mäktigt parti bland svenska adeln, som fann det för deras planer nyttigt att Sverige styrdes af en svag, i annat land boende, konung, hade förlikningar ingåtts och han blifvit bibehållen vid kronan, så att han ännu var Sveriges, Norges och Danmarks konung, när han, om våren 1437, öfvergaf alltsammans och drog till Gotland, medförande sina skatter och sin älskarinna, den sköna Cecilia, som förr varit hans gemåls, drottning Filippas, kammartärna eller hoffröken. I nära 12 år qvarstannade Erik på Gotland, som han ansåg för sin enskilda tillhörighet och ej lydande under något annat land. Han hyste ovilja mot de tre rikena, särdeles mot Sverige, som han gerna sökte skada. Länge och förgäfves väntade man i Sverige och Danmark konungens återkomst. I förstnämnde rike förde riksmarsken Karl Knutsson Bonde riksstyrelsen, men hade mot sig ett mäktigt parti af hemliga, afundsfulla fiender bland adeln, särdeles sin egen svåger Nils Stensson (af ätten Natt och Dag) till Göksholm, riksråd och slottshöfding på Stegeborg, gift med Karls syster, samt den gamle listige riksdrotsen Krister Nilsson Vasa till Björnö; men Karl, som kommit under fund med deras anslag, tog i början af 1439 den gamla drotsen till fånga på dess gård Refvelstad och belägrade sin svåger på Stegeborg. Nils Stensson fick dock tillfälle att fly ur slottet samt begaf sig till Erik på Gotland; dit skyndade ock Krister Nilsson så snart han sluppit lös. Gotland blef nu den brännpunkt, der Karls och Sveriges fiender samlades och hvarifrån deras angrepp utgingo.