Gotlands land och folk

Tott-slägten. 203

hjelte måste, liksom Karl Knutsson, erfara, att förräderiet och danska intrigerna voro honom öfvermäktige. Ända till 1645 var Gotland skildt från Sverige; då ändtligen, när Danmark hade fått knifven på strupen, måste det släppa Gotland. Denna envishet att bibehålla Gotland härflöt ingalunda från begäret till den reveny, Danmark drog af Gotland, ty den måtte ej varit särdeles stor; men från Gotlands ypperliga läge, som gjorde ön till en förträfflig position i Sveriges rygg på motsatt sida till Danmark och Norge samt till en god tillflykt för danska flottan.

Olof Axelsson Tott, den förste danske länsherren på Gotland, innehade detta land i 15 år, nämligen från 1449 till sin död 1464. Han var amiral och riddare samt tillhörde danska högadeln, ty slägten Tott var en af Danmarks äldsta, stoltaste och mäktigaste ätter. Den är ursprungligen från Skåne,, der ättefadren Thor Tott skall lefvat i början på 1000-talet. Från honom skola de bålde Axelssönerne härstammat i nionde led. Axelssönerne, som spelade en stor rol i medlet och sednare hälften af 15:e århundradet, voro söner af riksmarsken Axel Pedersson Tott till Barlef, som var tre gånger gift och hade 10 barn, 9 söner och 1 dotter, gift med Olof Stigsson. Af dessa 9 bröder var Olof Axelsson en. Brödernes namn voro: Åke, Lauritz, Olof, Peder, Kjeld, Ivar, Erik, Filip och Anders, Erik kom såsom ung till Sverige och utmärkte sig såsom en af de hjeltar, hvilka tappert försvarade Finland mot de vilda Ryssarnes härjningar. Han blef gift i Sverige samt svenskt riksråd och egde betydliga förläningar både i Sverige och i Finland, der han uppbyggde fästet S:t Olofsborg, som sedan kallades Nyslott, samt satte andra borgar och fästen i stånd. Peder hade egnat sig åt andeliga ståndet och blef 1461 domprost i Lund, der han dog 1463. Olof erhöll Gotland i förläning och pant af konung Kristian för en betydlig summa penningar, som han lånat kungen till utrustande af expeditionen till Gotland och den han ej återfick. Han var således ej blott dansk länsherre utan äfven pantherre, så att hans ställning var något mera oberoende än en vanlig länsherres, ty med rätta kunde panten ej beröfvas honom innan pantsumman var återbetald. Han har verksamt, såsom Kristians fältöfverste och amiral, deltagit i kriget mot Sverige, men ej hållit sig för god att äfven stundom kapa handelsfartyg, kanske på inrådan af sin gode vän Magnus Gren, som förstod sig på sådant. Åtminstone uppgifver Paludan Müller (sid. 65), att han åter upptog det inbringande kaperiet och utöfvade