Gotlands land och folk

232 Kristian 2:8 kröning i Stockholm 1520. Stockholms blodbad.

länsherre, liksom ock den militäriska befattningen såsom kommendant på Visborgs slott. Uti 1654 års revisionsbok öfver då hållen jordransakning på Gotland nämnes att Jöns Wildh varit länsherre här 1520, men som Norby innehade ön i åtta år, eller från 1517 till 1525, så måste Wildh endast såsom hans tillförordnade biträde innehaft denna befattning. Redan samma år som Norby mottog Gotland finna vi honom i full verksamhet med krigståg och expeditioner mot Svenskarne, hvilka expeditioner förmodligen utgingo från Gotland. Erkebiskop Gustaf Trolle, denne högmodige och mot sitt fädernesland förrädiska prelat, var af riksföreståndaren Sten Sture d. y. belägrad på erkebiskoparnes fasta borg Almarestäk. Till hans undsättning drogo Norby och Joakim Trolle öfver till Sverige och landsatte vid Dufvenäs i Stockholmsskären 4,000 man, men Sturen drog emot dem och dref dem tillbaka, så att de åter måste gå om bord på sina skepp. Uti den strid, som vid Dufvenäs hölls mellan Svenskarne och Danskarne, stred på de förras sida en ung svensk adelsman af slägten Vasa, som sedan skulle intaga en så framstående plats i Sveriges historia och i nära fyrtio år leda dess öden samt blifva sitt fäderneslands räddare från den för Sverige så skadliga Kalmareunionen, den hans egen slägt gynnat och försvarat: Gustaf Eriksson, som fyra år derefter blef riksföreståndare.

Sedan Sture efter Bogesundsslaget dött af sina sår 1520 och och Kristian 2 blifvit Sveriges konung s. å., var Norby en af de danska herrar, som blefvo slagne till riddare och som vid den bedröfliga kröningen den 4 November buro svenska regalierna. Otto Krumpe bar kronan, Severin Norby spiran, Henrik Gjöge äpplet och den äldre Jörgen Pavisch svärdet. Otto Krumpe, Severin Norby, Nils Lycke, Klaus Bilde och några andra «kapitener» (anförare), samtlige danskar, erhöllo riddareslaget, men ingen svensk fick denna heder sig tilldelad. Kröningen efterföljdes snart, den 8 November, af ett annat skådespel, så blodigt, så hemskt, att ännu, ehuru 350 år sedan dess förlidit, dess minne ej förgått, utan fortfarande med afsky fyller svenska hjertan: Stockholms blodbad. När Kristian, som derefter erhöll tillnamnet tyrann, framfor så gräsligt mot de svenska fosterlandsvännerna och dödade eller bortförde dem som fångar, var bland hans höfdingar Norby den ende, som sökte frälsa och rädda de förföljda. "Allermest var Söffren Norby deris tillflykt», säger Hvitfelt (sid. 1161). Gustaf Vasas moder, mormoder och syster (Sigrid Vasa, född Banér, och Cecilia af Eka samt Cecilia Vasa)