Gotlands land och folk

238 Norbys ställning till Sverige och Danmark.

väl rustad och stod i spetsen för dristiga bussar och våghalsar, dels hade han, i händelse han ej mäktade motstå öfvermakten, den utvägen att, anfallen af Svenskarne, kasta sig i Danskarnes armar, eller, om de sednare vore angriparne, förena sig med de förra. Den mellan båda dessa nationer rådande afundsjukan och förbittringen väcktes till nytt lif och stärktes genom det krig, som ännu pågick mellan Sverige och Danmark, samt hindrade dem från att förena sig emot Norby. Dennes ställning på Gotland hade alltså, i följd af de politiska förhållandena och hans egen allmänt erkända tapperhet, varit temligen säker och hade utan tvifvel länge kunnat bibehållas, derest han icke 1525 haft de listige Lübeckarne till fiender, som förmådde Svenskarne att angripa honom och Danskarne att sitta stilla, hvilket tvang honom att inkasta sig i det alltför dristiga företaget att, till förmån för Kristian 2, uppresa bönderna i Skåne och Danmark samt börja ett inbördes krig i detta rike. Detta planlösa företag hade Norby också förmodligen aldrig påbörjat, om icke Svenskarnes, i följd af Lübeckarnes äggelser och uppmaningar, 1524 vidtagna angrepp på Gotland tvungit honom att, för att freda sig från dem, gifva sig under konung Fredrik. Sedan nöden tvingat honom härtill och, genom Danskarnes slughet och Lübeckarnes förräderi, Svenskarne åter måst öfvergifva Gotland, hade Norby endast tvänne utvägar att välja: antingen att för alltid öfvergifva Kristians sak och blifva Fredriks lydige och trogne undersåte, eller att, hållande fast vid sin första och frivilligt åt Kristian svurna trohetsed, bryta den sedermera af tvång åt Fredrik gifna och öppet uppträda för den förre mot den sednare. Första alternativet var utom all fråga det säkraste, det andra var det farligaste, men visserligen, efter Norbys öfvertygelse, ock det, som bäst öfverensstämde med en riddersmans ära och pligt. Han välde derföre det; men innan sakerna skridit till dessa ytterligheter och medan ännu hjelten stod mäktig och stark, en herrskare i sitt vikingabol, sökte listen på ett svekfullt sätt fälla honom och rycka detta bol från honom. Det var Danmark, som öfvade ett sådant svek, och de herrar, som lånade sig till dess utförande, voro riddaren och riksrådet Anders Bille (den äldste af rådets medlemmar), riksrådet Eske Bille, Mikael Brockenhus och tysken Sebastian Frölich. Att sveket misslyckades, dertill var Norbys mod, beslutsamhet och själsnärvaro orsaken. Vi låta honom sjelf berätta derom uti sin förr