Gotlands land och folk

Norby sjelfständig herrskare på Gotland. 237

dagars belägring, slottet ock måste gifva sig. Vid midsommaren samma år kunde ej Stockholm längre uthärda belägringen utan gick öfver, så att hela Sverige var befriadt frän Danskarne, hvarefter befrielsekriget fördes i Finland, der också före jul alla slotten eröfrades och Danskarnes välde öfver Sverige och Finland var tillintetgjordt. Genom ett bref från Norby till Kristian af den 14 September 1523 underrättar han konungen, att han tillbragt sommaren på Gotland, som han ej vågat öfvergifva, emedan han väntade att Svenskarne och Lübeckarne skulle komma för att intaga ön, hvars allmoge då lätteligen torde öfvergå på Svenskarnes sida; hvaraf kan slutas att den gamla tillgifvenheten för Sverige ännu fortlefde på Gotland. Desslikes hade så väl danska riksrådet som Gustaf Eriksson i Sverige och svenska rådet sökt genom skrifvelser draga Norby på deras sida. Riksrådet i Danmark hade till och med öfversändt till Gotland en af detsammas medlemmar, Klaus Bilde, äfvensom holsteinaren Wulff von der Wisch, för att öfvertala Norby. Till Finland hade han, af redan antydt skäl, ej kunnat komma den sommaren, men hade dit afskickat sina sändebud för att uppmuntra slottens befälhafvare och besättningar till tappert motstånd, samt lofvat dem snar hjelp, menande att Svenskarne ej så snart skulle bekomma slotten, hvarjemte han ville hafva snar undsättning från konungen med manskap, penningar, vapen och krut.

Medan Norby 1523 uppehöll sig på Gotland och sökte verka för sin afsatte, bortflydde herre, Kristian 2, lär han med sitt vanliga allvar och drift fortsatt att drifva kaperi uti Östersjön på svenska och hansestädernas handelsfartyg, hvarigenom mycket gods drogs till Visby och staden åter började få liflig rörelse, ehuru af annan beskaffenhet än uti de gamla goda tiderna. Norby, som ej erkänt den af Danskarne antagna konungen, förre hertigen af Holstein, Fredrik 1, och ej heller erkände Sveriges öfvervälde, var nu i sjelfva verket en sjelfständig furste och uppförde sig äfven såsom sådan. Han lät slå mynt med sitt eget sköldemärke på, han samlade och besoldade en betydlig hop krigsfolk, både till sjös och lands, samt styrde ön och kommenderade sitt väpnade manskap såsom en oinskränkt öfverbefälhafvare, dock i Kristian 2:s namn.

Både Sverige och Danmark ville gerna hafva Gotland, men att locka eller öfvertala Norby lät sig icke göra, ty alla försök i den vägen strandade mot hans orubbliga trohet. Att bröstgänges spänna ihop med den djerfve hafsörnen var ej heller rådligt, ty dels var han