Gotlands land och folk

236 Norby i Stockholmsskären och vid Kalmar.

Lübeckarne för att från en dertill välbelägen holme nedskjuta Norbys fartyg, ty sjelf hade han endast några små nickor och slangor, men Lübeckarne vägrade, ehuru Gustaf erbjöd tvänne slott i pant för att få låna två kanoner. Lübska befälhafvaren hade utan tvifvel hemliga instruktioner från Lübeck, att ej låta kriget, som tvingade Sverige att söka Lübecks hjelp — en hjelp för hvilken denna stad visste taga väl betaldt — för hastigt afgöras; och Norby var den ende, som ännu på danska sidan var verksam uti att fortsätta kriget. Med hans undergång hade derföre kriget varit afgjordt. Häraf lübeckarens vägran, som frälsade Norby; ty hafvet bröt åter upp så att han kom undan. Gustaf med sina nickor kunde ej hindra det eller tillfoga honom någon synnerlig skada.

Från Stockholmsskären begaf Norby sig till det belägrade Kalmar, för att försvara det och Öland, samt tillbragte der vintren till våren 1523. Man har ett bref från honom till Kristian, dateradt Kalmar den 7 Mars 1523, hvaruti han berättar om Ölands intagande af Svenskarne, hvilket land han dock ville återtaga om kungen ville sända honom någon hjelp, äfvensom han omtalar att Svenskarne gått öfver till Finland, men på våren ville han begifva sig dit för att utdrifva dem och taga Ryssarne till hjelp, derest Svenskarne blefvo honom för starka. Man finner af allt huru Norby var sjelfva själen uti kriget mot Sverige, var den, som både uppgjorde och utförde planerna, alltid den förste der faran var störst. Sjelf kallade han sig riddare och embetsman på Gotland, Öland; Kalmar och Kusta slott i Finland.

Men medan han i Kalmar försvarade sin herres stad och fäste, hade märkliga händelser timat i Danmark. I Januari 1523 hade de jutske riksråderne och ridderskapet i Jutland uppsagt Kristian tro och lydnad. Genom skrifvelse af den 31 Januari 1523 från Viborg underrätta de härom Norby med ifrig förmaning att hålla riksrådet tillhanda de förläningar han innehade, särdeles Gotland. När Norby erhöll detta bref och tidningen om att Kristian, förskräckt öfver de samtidiga uppresningarne i Sverige och Danmark, flytt ur sina riken till Nederländerna, öfvergaf han Kalmar, der han blott qvarlemnade 60 tyska knektar, hälften i staden och hälften på slottet, med befallning att försvara båda så länge de förmådde och, när de ej längre det kunde, antända dem och fly undan till Gotland eller till Danmark. Borgerskapet insläppte dock Svenskarne genom norra porten fjerde dag pingst, hvarpå, efter ytterligare 8