Sida 235
17. Severin Norbys höfdingetid
Norby i Finland 1522. Junker Thomas. 235
trumpeter samt aflossande af alla deras stycken, på det att deras rop och jemmer innan de kunde drunkna ej skulle höras; dertill hafva de äfven oärligen dränkt tre af mina närmaste vänner, hvilka jag samt andra deras och mina vänner gerna velat lösköpa ur fångenskapen med 40,000 gylden.»
Denna grymma och hjertlösa bedrift, värre än dem vetaliebröderne begingo, vanhedrar Lübeckarne på samma gång den visar huru förbittradt detta krämarfolk var på Norby.
Denne tyckes, efter det expeditionen till Stockholm misslyckats, dragit till Finland för att förekomma det icke äfven Finnarne skulle resa sig mot Kristian. Dåvarande befallningsmannen på Åbo slott, junker Thomas, var en grym och rå man, som blindt följde sin konungs befallning att afdagataga alla, som visade tillgifvenhet för Sverige och Gustaf Eriksson. Sin egen sekreterare, som han eljest tyckte väl om, lät den grymme slottsherren aflifva endast för det han var svensk. Månge svenskar måste, för att frälsa lifvet, fly från Finland till Sverige, bland andra biskopen i Åbo Arvid Kurk jemte hans dekanus magister Konrad och en hop adliga fruntimmer, hvilka personer drunknade utanför Öregrund den 22 Juni, derigenom att båten, hvari de seglade, af en stormil vräktes ikull. Denne grymme man fick nu af Norby uppdrag att gå till Stockholm och undsätta dess garnison, som led brist på proviant; men junker Thomas hade icke bättre framgång än Norby haft. Svenskarne hade utrustat några örlogsskepp, som, anförda af Erik Flemming, öfverföllo junker Thomas och fingo honom fången. Han fördes till Gustaf Eriksson, som nu var riksföreståndare, och denne lät vid Tynnelsö hänga junker Thomas, som fann detta alldeles i sin ordning och endast förargade sig öfver att han blef hängd i ett bastrep.
Icke afskräckt af dessa förnyade motgångar gjorde Norby på senhösten ett tredje försök att undsätta Stockholm. På senhösten 1522 kom han med fem skepp i Stockholmsskären och blef der infrusen, icke långt ifrån der en lübsk flotta af 15 skepp låg, hvilka voro i svensk tjenst. Nu såg det ut som den djerfve äfventyraren vore förlorad. Också ville Gustaf Eriksson genast angripa honom, men anföraren för Lübeckarne vägrade att låta sitt folk biträda vid den tillärnade stormningen af de infrusna fartygen, «ty», sade han, »aldrig har man hört folk gå på hafvet», och om det misslyckades, kunde han aldrig derför ansvara i Lübeck. Gustaf, som ej hade tillräckligt folk samladt att ensam våga anfallet, ville låna kanoner af
Källa: Project Runeberg ·