Gotlands land och folk

534 Norby slagen af Lybeckarne. Hans berättelse om deras grymhet.

skärgården för att proviantera Stegeborg. Svenskarne mötte honom i Ettersundet och slogos med honom en hel dag, men han bröt igenom och kom fram till slottet, dit han afskickade en finsk adelsman Thorsten Salmonsson med tre man. Först när man från slottet aflossade styckeskott efter dem, förstod Norby att slottet var uppgifvet och i Svenskarnes våld. Han måste nu anträda återtåget och för andra gången slå sig igenom det af Svenskarne besatta Ettersundet, der det ånyo kom till strid, men Norby forcerade sig äfven nu igenom och slapp ut. Nu flackade han omkring i skärgården och gjorde landstigning än här än der, eller försökte åtminstone göra sådana, men den uppbådade allmogen värjde landet.

Följande året, 1522, var, med undantag af Stockholm och Kalmar, som belägrades, hela Sverige befriadt från Danskarne; men Finland lydde ännu under konung Kristian. Norby var outtröttlig i sina bemödanden att undsätta båda de belägrade slotten och städerna. Än var han i Kalmar, än i Finland, än utanför Stockholm för att undsätta staden. Vid ett sådant försök att undsätta Stockholm (sannolikt 1522) blef hans flotta öfverfallen af en öfverlägsen lübsk flotta, som eröfrade 31 af hans fartyg. Lübeckarne läto nu sitt hat mot Norby förleda sig att uppföra sig som nidingar mot hans fångna manskap. Norby har sjelf, efter sin återkomst från fångenskapen i Ryssland, till Kristians svåger, romerska kejsaren Karl 5, afgifvit en på plattyska författad berättelse om sina krigståg för sin konungs och herres räkning. Denna berättelse eller rapport är intagen i 1:a bandet af Kristian 2:s arkiv, utgifvet 1835 af N. J. Ekdahl. Deruti berättar Norby härom sålunda:

»Först och främst så hafva de lübske med de sjuttio hansestäderna och deras anhängare icke långt från slottet och staden Stockholm, hvilket jag på min allernådigste konungs vägnar ville bespisa, fråntagit mig ett och trettio fartyg, större och mindre, lastade med proviant och viktualier, så att jag med nio krigsskepp nödgades slå mig igenom och från dem, och derest detta icke lyckats, så hade de bragt både mig och annat ärligt krigsfolk, som med mig voro, om lifvet, såsom de hafva gjort med andra mina tjenare, ty det var väl vid sexhundra man på skeppen, som de först togo till fånga och förde på sina egna skepp (af hvilka de hade omkring fem och trettio väl krigsrustade), dem de höllo fördelte och höllo fängslade ett dygn och som de följande dagen kastade, bundne till händer och fötter, öfver bord och uti hafvet, allt under larm af pipor, trummor och