Gotlands land och folk

240 Norbys berättelse till romerska kejsaren.

vägnar, dock ville qvarblifva i min tjenst; jag skulle alltid ärligt och väl hålla och betala dem och, så mycket i min förmåga stode, bättra hvad som kunde brista för dem; men nu började de trotsigt och oförskämt säga, att jag ej längre skulle stå och prata utan packa mig mina färde om jag ej ville illa fara. Derpå formerade de sig genast i slagordning med fällda pikar. När jag hörde sådana ord och såg dem uppställa sig, sprang jag till de andra, som ännu voro mig trogna, och uppställde dem. Och befunnos då af de hundra och tjugu drabanterna qvar hos mig icke mer än trettio, de andra hade allesammans begifvit sig in bland de upproriske. Då antvardade min fänrik, som hette Eyler, fanan i mina händer, sägande att, om jag toge den, så skulle de upproriske aldrig vara nog äreförgätne att angripa oss så länge de sågo baneret i min hand. När de nu sågo fanan i mina händer, vände de sig ifrån oss och begåfvo sig till staden, intogo och besatte densamma till förmån för Danskarne och stängde alla portarna; sprungo sedan till slottet att äfven intaga det och sålunda med Danskarne både lefva och dö; men då tillstängdes slottet att de icke kunde inkomma. Jag drog då utomkring staden och skyndade till slottet och måste vi der stiga upp den ena på den andra samt med spjut och långa stänger hjelpa hvarandra öfver murarne och hade vi icke så snart kommit öfver dem och in i slottet, utan de i stället angripit oss, skulle det ofelbart gällt lif och lefverne. Inkommen i slottet, besatte jag alla ingångar och riktade mina stycken på det fördelaktigaste; och hade velat aflifva alla de danska herrarne, derest mitt folk icke hade satt sig deremot. Jag tog nu de tre herrarne och inläste dem i en kammare, men Sebastian Frölich gaf jag ett slag för hufvudet och lät sätta honom i tornet. Då fann jag under hans rock under ena armen hertig Fredriks och de danskes hufvudbanér, hvilket han aktat uppresa och låta flyga bland mitt folk; det tog jag från honom och har det ännu i dag i godt förvar. Nu begärde de upproriske knektarne, som staden innehade, att, för att få komma till tals med mig, sex af dem på säker lejd måtte fritt få draga till mig på slottet och åter derifrån, hvilket jag äfven tillsade dem. Kommo så