Gotlands land och folk

Danska allmogens tillgifvenhet för Kristian 2. 261

som riksråden Anders och Eske Bille samt deras båda följeslagare, Mikael Brockenhus och Sebastian Frölich, begingo mot Norby, hvars berättelse derom vi intagit; men äfven om denna tilldragelse skulle inträffat efter det svenska angreppet och Norbys underkastelse, hvilket vi ej hålla troligt, enär, om Norby hade varit genom aflagd trohetsed förpligtad att lyda Fredrik, de danske herrarne såsom Fredriks ombud kunnat våga gå mera Öppet till väga och ej behöft visa sådan bakslughet eller underhandla med Norby, ej heller denne då med skäl kunnat taga dem till fånga: — så kunde Norby väl svårligen bevisa, att de derutinnan handlat på konung Fredriks befallning, och således ej deraf få laglig anledning att bryta sin aflagda trohetsed, hvadan vi ej kunna bifalla Paludan Müllers mening. När de herrar, hvilka varit Norbys fullmäktige och på hans vägnar svurit konung Fredrik trohetsed, märkte, att Norby ej ville hålla samma ed, rymde de från honom och Gotland uti en båt och begåfvo sig till Danmark, men före sin afresa lade de på högaltaret i S:t Mariæ kyrka konung Fredriks åt Norby gifna skyddsbref och ställde derbredvid ett påtändt ljus. Så berättar Strelow.

Norby kunde lätt inse: dels att, sedan han undandragit sig den underkastelse under Fredrik, han af nöden sett sig tvungen att vidtaga, men hvarifrån konungens brytande af deras öfverenskommelse åter befriat honom, han ej länge skulle få sitta oantastad på sin ö; dels att denna ö erbjöd för obetydliga resurser till motstånd. Han måste derföre, i stället för att afbida anfall, sjelf anfalla och välja till krigsskådeplats ett land, som gaf honom större fördelar än Gotland. Hans plan, den han behöll för sig sjelf, var i högsta måtto djerf. Den åsyftade att föra kriget in i det egentliga Danmark samt att uppresa allmogen mot adeln och den af adeln tillsatte konungen, Fredrik. Danska bondeståndet hade af den öfvermäktiga och öfvermodiga danska adeln försänkts i träldom och förlorat sin urgamla frihet. Kristian 2, så tyrannisk och despotisk han än var, hade dock en stor förtjenst: han gynnade allmogen, ville befordra dess bästa, lossa dess träldomsok och lyfta den ur slafveriet. Hans våldsamma åtgärder voro riktade mot adeln och dess sturska tjenare, icke mot den förtryckta allmogen; derföre var han ock lika älskad af den som han var hatad af adeln. Hade Kristian, när adeln afsatte honom, icke låtit skrämma sig och tappat hufvudet samt flytt sin väg, utan stannat qvar, upptagit striden med adeln och kallat allmogen till sin hjelp, så hade denna med all säkerhet rest sig och ett utrotningskrig