Gotlands land och folk

262 Danska allmogens tillgifvenhet för Kristian 2.

uppstått, som dränkt Danmark i blod, men som lika snart kunnat utfalla till allmogens som till adelns fördel, helst Kristian troligen då fått verksammare hjelp från sina mäktiga utländska fränder än han sedan, såsom en kringirrande landsflyktig konung, fick. Till lycka för Danmark svigtade i denna afgörande stund den eljest så beslutsamme och energiske Kristian, som aldrig var nogräknad om medlen till att vinna sina ändamål. Han blef rädd och flydde, och Danmarks olyckliga allmoge sjönk åter ned i träldomen och dess bojor tillnitades ännu fastare. Denna stackars allmoge lärde sig nu inse hvad den förlorat i Kristian, ty hans farbroder och efterträdare var en docka i adelns händer; den längtade efter Kristians återkomst. Dofva rykten om att han snart vore att återförvänta i spetsen för en flotta och här, utrustade af kejsaren och hans andra höga slägtingar, för att åter intaga sina riken, flögo kring landet och troddes af allmogen. Norby väntade med säkerhet hans ankomst. Norby kände hans rustningar och den tillgifvenhet allmogen hyste för honom och det var på kännedomen härom Norby grundade sin plan. Denna plan satte han för tidigt i verket och derföre misslyckades den. Han borde om möjligt uppskjutit verkställandet tills Kristian anländt, så att de angripit från tvänne skilda håll och sålunda delat fiendens styrka; men först sex år sednare eller 1531, när hans verksammaste och trognaste anhängare Norby var död, anlände Kristian. Norby kunde icke dröja, ty han måste vänta sig att på våren eller sommaren 1525 blifva angripen på Gotland. Det var således omständigheternas tvång, som dref honom att redan på våren nyssnämnde år börja det stora företaget. Han väntade sig understöd af sin konung, för hvars väl han så tappert stridde, så troget offrade lif och blod; men denna hjelp uteblef. Han fick i stället stort hat af den danska adeln och måste, utan bistånd af sin konung, stå emot danska konungens och adelns hela makt; en så olika kamp kunde ej gerna annorlunda slutas än med Norbys undergång. Som dessa tilldragelser egentligen ej höra till Gotlands historia, så vilja vi blott i korthet omnämna dem.

Under hösten 1524 samt påföljande vintern förstärkte Norby sin här så mycket han förmådde och i Mars 1525 sände han en del deraf, under anförande af sin löjtnant eller underbefälhafvare Otto Stigsson, öfver till Blekinge, der Otto Stigsson intog Sölvitsborg och vestra delen af Blekinge samt inföll i Skåne och eröfrade Åhus. Sedan Norby anförtrott Visborg och Gotland åt sin marsk, Otto Andersson Ulefeldt, som nu återvändt i Norbys tjenst, drog Norby sjelf