Gotlands land och folk

282 Tvister mellan presterskapet och bönderna.

tillfälle att behandla allmogen sjelfrådigt och egennyttigt. Den, som på grund af sitt embete och innehafvande ställning i samhället samt sin lärdom kunnat och bort hjelpa allmogen, var presten, men ofta var förhållandet mellan tiondegifvarne och tiondetagarne mindre godt i anseende till presternas stora rättigheter och ännu större pretentioner; ofta lär presten ock, änskönt temligen förfaren i latin, grekiska och teologi, just icke varit skicklig räknekarl och haft svårt nog att reda sig med en invecklad räkning, äfven om han velat hjelpa bonden och sätta sig i ovänskap med de civila herrarne, hvilket han vanligtvis nog aktade sig för. Den äldsta kända konventionen mellan gotländska presterskapet och allmogen är den, som under Mogens Gjöes tid upprättades den 9 Februari 1587, hvilken gällde till början af svenska tiden, då den, som ända till vår tid fortfarit att gälla — ehuru ej alltid tillämpad, utan i följd af träffad öfverenskommelse mellan prest och församlingar modererad — upprättades den 20 September 1648. Man häpnar när man läser dessa konventionsstadgar och ser hvilka dryga utgifter bonden måste vidkännas till sin prest. Också klagade bönderna mycket deröfver och begärde lindring. Presterna åter åberopade, och det med rätta, att sådana hade deras företrädares rättigheter varit af gammal tid samt att de ej kunde underhålla sig och sina familjer om rättigheterna skulle förminskas, emedan pastoraterna voro så små. Detta var sannt, men det lindrade ej bondens bördor, förlikade ej heller tvisterna mellan dem som skulle utgifva och dem som fingo mottaga tionden. Dessa tvister hade uppstått i följd af äldre förhållanden. När kyrkorna byggdes var Gotland rikt, åtminstone innehade det en hög grad af välmåga. Det hade råd både att uppföra många ståtliga kyrkor och aflöna ett talrikt presterskap, helst presterna, såsom ogifta och utan familjer, för sitt underhåll ej behöfde så stora inkomster. Socknarna voro små, sällan hade de öfver 30 gårdar, vanligast endast omkring 20, åtskilliga 10, 12, 14; eller så vid pass. Prestens inkomster utgjordes jemte boställe och hemman af säd och qvicktioende, sammanskott af födvaror vid vissa högtider och tillfällen samt arbetshjelp. Efter reformationen fingo presterna hustrur och familjer samt behöfde större inkomster. Detta sökte man ock skaffa dem derigenom, att, då under katolska tiden hvarje kyrka haft sin prest, blefvo nu tvänne, någongång trenne, kyrkor sammanslagna till ett pastorat, men inkomsterna blefvo dock knappa, då presten, i stället för att