Gotlands land och folk

farligt att befara än på vestra, men kan ock häntyda på att inflyttningarna kommit öster eller söder och sydost ifrån; den andra omständigheten är, att sydeuropeiska gamla författare, särdeles greken Pytheas (som lefde 350 à 450 år före Kristi födelse) samt romaren Tacitus (född år 54) och Ptolemeus i Egypten (som lefde 125 år efter Kristus), omtala ett folk, som bodde på bernstenskusten och kring Weichselfloden, hvilket de kalla Guttones, Gottones och Gyttones, i hvilka namn man igenfinner stamordet Gut eller Gutt, som äfven är stamord i namnet Gutar och ännu återfinnes i norska ordet Guttar (ynglingar, svenner). Man kan alltså på goda skäl anse Gutarne hafva kommit från nuvarande Preussen, samt att första inflyttningen skett några århundraden före vårtideräkning, hvarefter, tid efter annan, flera inflyttningar egt rum. Hvarifrån detta folk kommit till Preussen vet man ej, men nyare forskare (Ekenstam uti tidskriften Iduna, VI: 33) hafva sig bekant en Gutastam i Indien, som i sin fana fört ett rödt lam i himmelsblått fält, och språkforskningen har ådagalagt, att Hinduiska samt Götiska och Germaniska folkstammarne äro af en gemensam urstam, den Indo-germaniska, som från ett gemensamt stamland, Mindre Asien, utbredt sig åt sydost till Persien och Indien samt åt nordvest till Europa. Alla de folkslag, som tillhöra den Indo-germaniska urstammen, hafva i äldre tider dyrkat elden under många olika benämningar och gudanamn samt visat stor vördnad för den. Samma åsigt träder oss till mötes i Gutasagan, der Thjelvar för eld till ön och derigenom löser förtrollningen, som den förut varit underkastad. Ännu in i sednare tider har den urgamla tron varit gängse på Gotland, att eld skyddar för trolldom.