Gotlands land och folk

Tiden för Gotlands bebyggande af Gutarne. 77

oberoende af dem i politiskt hänseende samt så bevarat sina urgamla bruk, sedvänjor och lagar, att de utgjort ett folk för sig utan att sammansmälta med grannarne och stamförvandterne, änskönt de flitigt sammanträffade och umgingos med dem. Beträffande gotländska språket, så är tydligt att, ehuru det uppvuxit ur gemensam rot med de öfriga götiska och germaniska språken: svenskan, danskan, norskan, tyskan, anglosaxiskan, det likväl utgör en särskild stam lika sjelfständig och fri som de nyssnämnda. Språkforskaren Carl Säve säger uti inledningen till Gutniska Urkunder sidan IV om forngotländskan: «Hon utgör ej allenast ett af nutidens från rikssvenskan mest afvikande landskapsmål, med ett mycket egendomligt uttal och ljudsystem samt ett stort antal egna ord och benämningar äfven på ganska vanliga ting, utan en del af dessa egenheter hafva funnits till redan uti den äldsta tid, om hvilka häfderna tala.»

Den föreställning, som mången gör sig, att gotlandsspråket är ett slags förbistrad svenska eller en blandning, ett sammelsurium, af svenska, danska och tyska, den föreställningen är grundfalsk. Gotländskan är ett särskildt språk, lika sjelfständigt som de nyssnämnda.

Sagans ord att Gotland, innan Thjelvar förde eld dit, sjönk om dagen och var uppe om natten, visa att Gutastammens ankomst till ön inträffat i en långt aflägsen forntid, då Östersjön ännu var föga känd och befaren, således långt före vikingaåldern och Kristi födelse; detta bestyrkes äfven af de urgamla forngrafvarne på Gotland. Gutarnes öfverflyttande till Gotland har säkerligen varit något så när samtidigt med de andra Götiska stammarnes första inflyttningar till Sveriges fastland och, efter all sannolikhet, hafva de förre kommit från samma håll som de sednare, nämligen från söder, sydost och öster. Att Götarne, åtminstone till större delen, öfver Östersjön inflyttat i södra Sverige från Tyskland, Kurland och Liffland samt att de från Östergötland utbredt sig mot söder och vester till Småland, Skåne och danska öarne, har man temligen påtagliga bevis för; men som Gotland då legat i deras väg, så är tydligt att det ej lemnats obebodt utan att det antingen då eller också förut fått inbyggare. Ett par omständigheter, som bestyrka detta antagande, finnas. Den ena är att, efter hvad forngrafvarnas och andra fornlemningars mängd och ålderdomlighet utvisa, har östra kusten af Gotland varit äldst och längst bebodd. Detta kan förmodas härleda sig från den omständigheten, att kusten på den sidan erbjuder flera och bättre vikar och hamnar samt att hafvet der har mindre bränningar och är mindre