Idun: 1890

1890 I DU N » Hårdt mot hårdt» är ieke allenast uttryck för ett allvarligare konststräfvande än de föregående arbetena, utan präglas också af en kärlek och ett deltagande för dem, som bära dagens tunga och hetta, hvilken står i bestämd motsats till de föregående arbetenas intelligenta skepsis och indifferenta skämt med litet af hvarje. Förklaringen härtill ligger däri, att fröken Boos’ lifsåskådning vid denna tidpunkt började undergå en genomgripande förändring. Från en mer och mer tilltagande skepticism, i hvilken tron på kärlekens tillvaro, d. v. s. tron på Gud, nästan gått förlorad, återfördes hon så småningom och naturligtvis under svåra inre strider till kristendomen genom en, först i fantasien uppväckt, så i hjärtat och intelligensen inträngande medkänsla för mänsklighetens gränslösa lidande. Hon säger själf, att om denna medkänsla ej fått sitt aflopp i kristendomen, skulle den endast ha nedtryckt henne och på nytt gifvit henne till pris åt pessimismen. Det förekommer mig mycket sannolikt, att läsningen af Tolstojs romaner och didaktiskt religiösa skrifter, hvarmed fröken Eoos vid denna tid var ifrigt sysselsatt, äfven öfvat sitt inflytande på förändringen i hennes tänkesätt. I berättelsen »Själsstrider», införd i novellsamlingen »Lifsbilder» som utkom våren 1888, hafva de nya idéstämningarna i författarinnans själslif fått starka och gripande uttryck. Fröken Eoos’ sista arbete, som, både på grund af stilens skönhet och skildringens värme och känsla, intager en afgjord plats framom allt hvad hon förut utgifvit, är, som bekant, »Familjen Werle», hvilken utkom sistlidne höst. Denna bok erbjuder, såväl i komposition som i karaktärsteckning och lifsuppfattning, tydliga likhetspunkter med Tolstoj ; den röjer äfven en viss frändskap med George Elliot, utan att man därför kan skylla fröken Eoos för att på minsta sätt imitera någon af dessa författare. Jag skall tillåta mig att afsluta denna ofullständiga teckning af vår sympatiska och omtyckta författarinna med några ord ur hennes egna anteckningar: »Jag har aldrig och kan aldrig, på grund af den kritikens ande, som kommer mig att se fel och förtjänster å ömse håll, tillhöra något parti, vare sig i religiöst, literärt eller socialt afseende. Detta är på en gång min svaghet och min styrka. Min svaghet, emedan jag härigenom blifvit ensam i mina sträfvanden, och detta har alstrat en ofta nedslående tungsinthet; min styrka, emedan, som skalden säger, blott den ensamme är stark. Eller, för att yttra mig i öfverensstämmelse med den anda, som nu mera fyller min tanke och känslovärld: »Enhver Gud sætter ene Er selv Han mere nær.» (B. Björnson.) Kar/ Wåh/in. Vi använda alla möjliga medel för att beröfva kvinnorna modet; krafterna skulle vara lika, om uppfostran vore det. Pröfva dem i talanger, som uppfostran icke försvagat, och vi få se, om vi äro sä starka. Montesquieu. En man förstår aldrig att lefva väl, om ej kvinnor blanda sig i hans sak. de Méré. Begrafningsbuketten. j rütta rosetts färg jag bär, DSj ïjtptrittietts, warnt otfj skär, 3åj futrjtttrïtïattttttatt spribrr gïaît jlin prakt kiattît mina sorgsna Wait: JBïxrii itfrkasie konnaijer små Jjfanb mina ïjoita rosor stå, itgtrosser siå om kom on ring ©rfj iiijor kofta rnnkt omkring. Jrj bjärt ortj oarm jag stttoka får Jtn tärnas iockigt krnna tjår, 3fj prtjktt nti fostlig sat Jtn skfintjoi, sttttjtkak rikt titt kat; Min tärna ar on btoknak mö, jlnm snart skatt bäkkas nor i snö, ©ttj kärföro kon färg jag bär J»å btok som tjjärtais ointor är. Fågel Blå. Att varna och att förekomma. barnkammaren uppehåller sig den unga i modern roed sina båda älsklingar. Baby ligger i sin vagn, synbart mycket belåten; han låter då och då höra några läten, omöjliga att definiera och slår omkring sig med sina små runda armar. Den lilla tioåriga Anna springer munter och stojande fram och tillbaka i det stora rummet med sin blondlockiga favoritdocka, då och då vändande sig till modern med en barnslig fråga. »Mamma, är kakan färdig?» ropar hon nu, då modern reser sig och ställer det stora fatet, i hvilket hon. ifrigt rört, ifrån sig på bordet. »Ja, min älskling, nu skall den gräddas brun och vacker i ugnen, men rör den inte.» Med dessa ord går hon ut för att hemta kakformen. Knappt var hon i köket, förrän hon får höra ett gällt skrik, som gör, att hon förskräckt skyndar tillbaka till barnkammaren. Där står den lilla Anna, drypande af fätets innehåll, och skärfvorna ligga rundt omkring. Baby har blifvit så skrämd, att han förenar sitt skrik med den lilla systerns. Där ligger den nu, den kiyddoftande, guldgula massan, på hvilken ingenting sparats, vare sig smör eller ägg, som ändå nu voro så dyra — den en hel timme omsorgsfullt rörda blandningen till kakan, afsedd för morgondagens fest, den älskade mannens födelsedag. Den skulle säkert ha lyckats ypperligt. Det var hans favoritkaka. »Du oförsiktiga barn!» — Borde väl i stället heta: »Du oförsiktiga moder!» I stället för att sätta fatet så långt upp på bordet, att de små händerna icke kunna nå det, ställer du det tanklöst nära kanten med den lugna anmärkningen: »rör det inte!» Du vänder ryggen till bara ett ögonblick, men — olyckan är fort framme. Du hade några gånger gjort den lilla förtjust genom att ge henne ett russin ur fatet. Kan du förarga dig öfver hennes nyfikenhet, att hon ville se, om det inte fanns flere rara russin, att hon klef upp på pallen och drog i fatet till sig? — Hvad som sålunda hände 14? hade du kunnat förbindra; varningen ensam är sällan tillräcklig här i lifvet. * * * Tycker du inte, min vän, att vi borde skaffa en taklampa i barnkammaren? Man hör och läser alla dagar om olycksfall, som uppstå, genom att kullslagna lampor exploderat. Tänk på våra lifliga barn, om de ett tu tre skulle —» »Ack, min kära vän, de äro ju aldrig ensamma, ty om inte jag är i barnkammaren, så är ju alltid Hanna hos dem, och du vet mer än väl, att man kan lita på henne. Då vi härnäst ha råd till en utgift, så låt oss köpa en hylla öfver serveringsbordet. Det har jag så ifrigt önskat mig. Det skulle försköna rummet ofantligt. Kusin Emilie har haft en sådan ända sedan i somras. Gif bara akt på den en gång, skall du få se, hur förtjusande den tar sig ut, besatt med gamla bägare och krus, ja, den ger hela rummets möblering ett stilfullt utseende.» Ehuru mannen var mycket ohågad och hellre användt den lilla summan, som hopsparats till slutet af nästa fjärdedelsår, till en taklampa, så att hans barns lif vore mindre i fara, som han sade, visste likväl lilla frun att åter så bevekande tala om sin hjärtans önskan, att den snart uppfylldes. Öfver serveringsbordet i matsalen prunkar alltså en hylla, vackrare än kusin Emilies, stilfullt dekorerad med vaser, bägare och krus. Äfven den käre, snälle mannen måste tillstå, att den var »riktigt föitjusande». Man föresatte sig likväl bestämdt, att nästa utgift skulle gälla en taklampa i barnkammaren. Några dagar senare sitter modern bland sin lilla skara, sysselsatt med ett handarbete. Denna kväll råder ett angenämt lugn i rummet, något som hör till ovanligheten inom dessa fyra väggar. Det kommer kanske däraf, att de lifliga småttingarne så länge varit ute i det vackra vädret, att de där rasat ut och nu äro trötta. Den tioårige Hans, den äldste, läser på sina lexor, Otto och Fritz uppföra en jättehög byggnad, »högre än Babelstorn», och den lilla Hermi är ifrigt sysselsatt med sina dockkläder. Då kommer kusinen. Man helsar henne med glädje — med innerlig glädje öfver att kunna visa henne, »att det finns flere än hon, som bestå sig med hylla öfver serveringsbordet». Det talas om ditt och datt, medan den lilla husmodern brinner af otålighet att få föra kusinen till matsalen. »Nu, du Emilie, har jag också en hylla.» »Åh, kära Bertha, den måste du visa mig.» »Hållen er stilla barn och ställ inte till något spektakel med lampan.» De små bli ensamma en minut, Hanna har just skickats ut i några ärenden. Emilie finner hyllan förtjusande. »Berthas sal gör nu ett helt annat intryck, nu vet man först, hvad som fattats i den!» Då höres plötsligt ett klingande, ett genomträngande skrik; de båda fruarna störta genom korridoren, de se redan, hvad som är å färde; genom den öppna barnkammardörren komma barnen utrusande, bland dem en liten brinnande gestalt. Den bäfvande modern rycker henne till sig, omfamnar henne — lågorna kväfvas, i sina armar håller hon den sanslösa, lilla Hermi. Lyckligtvis träffar kusinen den närmaste läkaren hemma. Hermi har fått stora brännsår, och den stackars lilla flickan måste utstå svåra plågor. Och hon var ändå alldeles